VIII. En smula visshet

'Doktorn' hade en osviklig förmåga att minnas varje människa han någonsin hade träffat, vilket säkert var en mycket god egenskap i hans bransch. Dvärgen hade han bara stött på en gång, på ett vernissage för ett par, tre år sedan för en mycket traditionell (eller konservativ, som många skulle säga) konstnär som målade vatten i alla färger och former. 'Doktorn', som inte var främmande för någon skröna, hade med stort intresse lyssnat till historien om George Walker Bush, som under sitt besök i Göteborg hade supits ned av köpta Secret Servicemän och sedan dumpats i källaren på Liljeforsgatan. "Jag tyckte nog att han hade litet rätt", skorrade 'Doktorn' medkännande. "En alkis är alltid en alkis, hur religiös han än blir! Jag tror han är snäll, den där Bush, inte alls en sådan där elak typ som sitter där nu. Vad tror du?" Jag svepte kaffet som jag hade spetsat med Paddy's under bordet och funderade över frågan. "Men farsan då", sade jag till sist. "Herbert Walker. Varför skulle han låta något sådant ske med sin försfödde son?" "Där har du en iskall jävel!" utbrast 'Doktorn' med ovanlig inlevelse. "Hans enda intresse är att styra landet som han själv skulle gjort. Pojken var bara en förlängning av hans eget mandat. Den där konspirationen, den hade han tänkt ut sedan länge!" "Men Bush den äldre hade ju en helt annan inställning till utrikespolitik som byggde på internationellt samförstånd" invände jag. "Hans politik kommer inte i närheten av den som formulerats av Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz." "Men du är ju för sjutton amerikan!" utbrast 'Doktorn' och skorrade så bord och stolar skakade i hela lokalen. "Ser du inte sambandet?! Alla var ju med under Nixon! Bush den äldre blev FN-ambassadör, ordförande i den Republikanska Nationella Kommittén, och till sist utnämnd till CIA-chef av Gerald Ford – som var Nixons vicepresident! Cheney jobbade sig upp inom Nixonadministrationen och slutade som stabschef hos Ford – den yngste någonsin! Rumsfeld var NATO-ambassadör under Nixon och försvarsminister under Ford. Och Wolfowitz, demokraten som blev republikan – han jobbade sig upp hos Nixon, men utnämndes senare av Bush den äldre att sitta i en beredning som kom fram till en helt annan, mycket dystrare bild av det sovjetiska hotet än CIA dittills hade velat erkänna! Vet du ingenting, eller?!" 'Doktorn' lät både förnärmad och triumfatorisk på samma gång, och jag kände mig litet dum. Jag hade aldrig varit någon större konspirationsteoretiker. och jag hade fortfarande svårt att ta till mig så kontroversiella sanningar. En del av mitt hjärta bibehöll någon slags perverterad form av idealism; jag trodde fortfarande på konstitutionen. 'Doktorn' tittade misstroget på mig. "Jag tycker du skall kika på den där källaren i Johanneberg", sade han till sist. "Ja, jag vet väl inte, men jag tror att dvärgen har rätt." Jag tömde ännu en kopp kaffe och reste mig för att gå när 'Doktorn' hejdade mig med en menande blick på plånboken i innerfickan. Jag drog ett par djupa suckar och stack en halv bumling i handen på Stefansson. Sedan gick jag därifrån med mitt alldeles eget exemplar av 'Bajsande cockerspaniel'. Jag tänkte att jag får väl hänga den på skithuset.

"Det var allt en jävla skröna!" skrockade Gambrinowitz när vi kom ut på gatan. "Jovisst", muttrade jag eftertänksamt. Jag hade börjat ta historien på allvar. "Men tänk om han har rätt?!" utbrast jag plötsligt och förvånade mig själv. Gambrinowitz stannade upp och tittade på mig. "Är du fullständigt från vettet eller?!" sporde han, uppriktigt förvånat. "Jag borde ta den där pluntan ifrån dig!" "Det handlar inte om spriten", försäkrade jag utan att egentligen veta. "Men det är något med både dvärgen och 'Doktorn' som stinker av uppriktighet. Jag tror inte att någon av dem ljuger. Med dvärgen vet jag inte varför, men 'Doktorn' – trots att han är som han är brukar han ha en jäkla känsla för att läsa människor. Jag litar på hans instinkter!" "Nåväl", suckade Gambrinowitz. "Tyck vad du vill. Men jag kan inte jobba med någon som tror på spöken." "Jag tror inte på spöken", svarade jag. "Men precis som Oscar Wilde är jag jävligt rädd för dem!" Gambrinowitz stönade. "Jag fortsätter med ekokopplingen. Gör vad du vill, men räkna inte med mitt stöd om du går ned dig i allt för många fyllevillor. Min vän och kollega är död. Jag kan inte slösa bort den här utredningen på en gammal alkis, hur smart du än är." "Gör vad du måste", sade jag och ryckte på axlarna. "Jag skall titta närmare på det här ikväll. Jag ringer om det dyker upp något." "Det hoppas jag verkligen!" utbrast Gambrinowitz med all sarkasm hans fantasi kunde uppbåda. Sedan försvann han mot bilen som fortfarande stod parkerad vid Lilla Torget. Själv vandrade jag ned mot Brunnsparken. Jag behövde luft och den stadens distraktion som ibland förmår skingra tankarna bara för att samla dem igen. I rätt ordning. Jag såg en rödmålad likkista med julklappssnören flyta framför Lejonbron, mitt i Stora Hamnkanalen, och tänkte att där har Pinnen gjort sig ännu en slant. Vid busshållplatsen på Gustaf Adolfstorg möttes jag av årets Kapp Ahlmodell som skrevade mot mig iförd endast skridskor och vida, färggranna underkläder i förment silke. Jag förstod inte det där med skridskorna. Holdiday on ice, visst. Men att knulla i rinken? Då vill man verkligen göra det svårt för sig! Stor sak i det, alla har vi våra egna vägar till den där omhuldade tillfredsställelsen som i allt väsentligt förknippas med sexualiteten. Och som därför allt som oftast är ett enda stort lurendrejeri. Jag tänkte på Anna. Att ligga med henne var nog det närmaste jag någonsin skulle komma paradiset. Men paradiset hade inte längre rum för mig. Och nu var förmodligen den sista vägen dit stängd för evigt. Jag kunde inte räkna med annat än att Anna redan var död. Paradiset, funderade jag, och tänkte av någon anledning på alla dejtingsajter som gör reklam för sig vart man än kommer på nätet. 'Find your match!', 'Hitta din perfekta partner!' Vi är fullständigt upptagna av tanken på att hitta det perfekta i ett liv som kräver allt mer av oss. Men det finns inget som är perfekt i relationen mellan två människor. Perfektionen skulle döda allt känsloliv och leda till den entropi som anses vara slutsatsen av termodynamikens andra huvudsats. Det sägs att en av vetenskapsmännen bakom teorin tog livet av sig. Förmodligen därför att han rent allmänt sett var en melankoliskt lagd herre, men förment därför att den totala värmeutjämningen – jämlikheten eller likgiltigheten – skulle resultera i ett universum där ingenting kunde leva. Intigheten, tänkte jag. Gud vad underbart!

Jag fortsatte min vandring uppför Östra Hamngatan och Avenyn, bländad av de blå och gula ljusen som kantade min väg från träd och lyktstolpar. Jag tänkte på Stortomten som äntligen hade kastat tomteluvan i elden för att leva ett stillsamt liv på landet. Det var åtminstone vad han sade, men fan tro't! Och jag tänkte på Tomtemor som nu drog på sig förklädet och förväntade sig att hela staden skulle kasta sig för hennes fötter. Det var trots allt hon som hade kommit på att kalla den helt nya anläggningen Gamla Ullevi med motiveringen att det femtio år äldre Nya redan fanns. Ett sant genidrag! Mest tänkte jag på det faktum att hela staden satt i händerna på Motown. Ford och General Motors – ungefär som om Phil Spector höll en puffra mot vårt huvud! (Vilket han uppenbarligen har en viss fallenhet för. Magnum .357 – the Wall of Sound!) Och så finanskrisen då, den sista spiken i kistan för en sedan länge överstånden bilindustri. Jag tänkte att den var resultatet av kombinationen av två helt olika mänskliga förmågor: den att göra sig föreställningar om framtiden och därför kunna planera sin morgondag, och den att tro, eller snarare göra sig förhoppningar om, att allt skall förbli vid det gamla fast hon vet att det inte är så. Den kamp mellan radikalism och konservatism som ofta tillskrivs den politiska eller filosofiska sfären, som om den bara vore resultatet av intellektuell överbyggnad, är alltså i själva verket djupt förankrad i varje människas inre. Jag undrade om Stortomten förstod något av detta. Eller Tomtemor. Ingen av dem hade tidigare slagit mig som några större tänkare. Men det är kanske inte vad en stad behöver. Bättre då med någon som fixar spårvagnskurer och julbelysning utan att ställa alltför många frågor. Utan att fråga alltför många andra. Detta brukar nämligen framhållas som en av Göteborgs fördelar: att avståndet mellan förslag och beslut är påfallande kort. En deliberativ demokrat skulle naturligtvis med rätta kunna påstå det motsatta. Men visst, tänkte jag – det blir ju någonting gjort. Och så slog det mig: demokrat! Boston, det var ett grundmurat demokratiskt fäste, också vad gällde den organiserade brottsligheten. (Och då räknar jag inte ens in Joe Kennedy!) Men mannen från Virginia sprang ur the great realignment på 1960- talet, då tidigare demokratiska fästen hade gjorts republikanska därför att värderingar plötsligt föll på plats med partifärg. En republikan i Boston, utsänd för att omvända det liberala Massachusetts, kanske rent av hela New England – fanns där möjligen ett samband med den fantastiska historien som dvärgen hade berättat för både mig och 'Doktorn'? Jag kände att jag var någonting på spåret, men tröttheten hindrade mig från att se hela bilden. Jag skyndade bort genom Kungsparken och nådde snart mitt älskade Kungshöjd där Paddy väntade på mig i soffan.