III. Förstehuset

Jag och Gambrinowitz hade aldrig gillat varandra. I hans ögon var jag en försupen frifräsare som ständigt lade sig i polisens arbete. Detsamma hade Björk tyckt när vi först träffades, men han lärde sig motvilligt att uppskatta både min person och mina färdigheter i detektivarbete. I mina ögon var Gambrinowitz en träig och förutsägbar snut med samma fantasi som en havstulpan i vinterdvala. Ingen av oss hade naturligtvis rätt. Det var bara en fråga om prestige och revirpinkande. Nu satt vi där tillsammans i hans trånga tjänsterum i polishuset på Skånegatan. Två rivaler som tvingades samarbeta för att hämnas en gemensam vän. Gambrinowitz slängde in en skiva i dvd-spelaren. "Titta du", sade han dystert. "Jag orkar inte se eländet en gång till." Han försvann ut för att skaffa litet kaffe och jag tog mig an den smärtsamma uppgiften att studera Emanuel Björks sista minuter i livet. Jag spelade upp filmen flera gånger, betraktade hur en figur som aldrig visade mycket mer än händerna placerade den drogade Björk på ett kors. band fast armar och fötter, hällde någon slags brännbar vätska över kroppen, firade ned den och korset i två stålvajrar och antände en fackla som han sedan kastade ned efter ekipaget som omgående tog eld med en väldig kraft. I skenet av elden noterade jag en bärbar dator som förövaren antagligen hade använt sig av för att skicka filmen till Gambrinowitz. Mobilt bredband har sina poänger. Men det var ungefär allt filmen gav. Åtminstone fram till tredje uppspelningen då jag plötsligt blev varse en detalj som jag inte hade sett tidigare. Jag ropade på Gambrinowitz. "Det där märket!" utbrast jag upphetsat när han kom in i rummet. "Jag har sett det förut!" Det rörde sig om en dekal på förövarens jackärm med texten "Vatten #1". Jag mindes en liknande dekal från ett fall några år tidigare som jag och Björk aldrig kom vidare med. Utredningen stendog när alla ledtrådar plötsligt gick upp i rök. Eller snarare drunknade. Jag drog mig till minnes att vi i samband med fallet hade stött på en märklig sekt som levde i föreställningen att vattnet stod i begrepp att ta över jorden. Det besjälade vattnet, alltså. Gud i vattnet. Dumt så det förslår, men inte dummare än mycket annat här i världen. Jag kom ihåg att sekten hade någon slags butikslokal i Johanneberg, och jag beslöt mig för att ta mig dit så fort de öppnade. Gambrinowitz återvände under tiden till brottsplatsen för att säkra alla tänkbara spår. Klockan var nio på morgonen, men trots att vi båda hade ryckts ur sängen alldeles för tidigt kände ingen av oss någon trötthet. Raseri och vrede såg till att hålla grytan kokande.

"Förstehuset" (ett mycket dåligt utslag av göteborgshumor) låg i källarplanet på ett funkishus vid Eklandagatan. Det var inte helt lätt att hitta dit eftersom huset var byggt i branten ned mot Utlandagatan och lokalen, som låg på andra sidan huset, bara kunde nås genom en lika svårfunnen som ranglig trappa. Efter många svordomar och flera bataljer med lervällingen i grässlänten, hittade jag emellertid fram till en mycket besynnerlig affärslokal. Den gick i otaliga nyanser av blått, och överallt på väggarna och i taket blinkade mängder av små lampor fram mönster som illustrerade olika former av vatten i rörelse. Och hela tiden ur små högtalare ljudet av vågor och rinnande vatten. Allt ackompanjerat av en biograforgel som spelade pekoraler av det slag som förekommer i amerikanska begravningskapell, åtminstone om man skall döma av interiören i Diamantfeber. Men om jag nu befann mig i en Bondfilm så tänkte jag nog snarare på Leva och låta dö. Det stod ingen bakom disken med sina koboltblå plyschkuddar, så jag vandrade runt litet bland den besynnerliga rekvisitan. Där fanns behållare i olika storlekar, fulla med vatten som sattes i rörelse av fläktar eller propellrar, små vattentorn, dammar och kraftverk, modeller som skildrade mötet mellan hav och land, och särskilt då erosionen, vattnets mödosamma nedbrytning av motståndaren, landet. För det var tydligt att det handlade om en kamp – en kamp som vattnet obönhörligen skulle vinna. Som vanligt tilldrog sig bokhyllan mitt intresse, och snart botaniserade jag bland titlar som ”Vattnet, vår Herre”, ”Vattnets hämnd”, ”Vattendelaren – en biografi”, och sist men verkligen inte minst, ”Fåfänglighet, förgänglighet – den Förstes vrede och människans undergång”. Omslaget pryddes av ett fotografi av det jättelika dammbygget Tre Raviner i Kina, och boken handlade tydligen om den skrattretande fåfänglighet med vilken människan trodde sig kunna kontrollera vattnet.

Innan jag hann fundera vidare över titeln uppenbarade sig en vacker brunett i dörröppningen som jag förmodade ledde in till kontoret. Med ett lika underbart som tillägnat leende blottade hon kritvita tandrader som på ett underhållande sätt reflekterade de olika skiftningarna i ljuset från de många lamporna. ”Har ni varit intresserad av den Förste länge?” undrade hon med en professionellt sammetslen röst. Den Förste, tänkte jag. Var det månne gudomen? Jag kände mig litet ställd och drog till med något om att jag brukade hålla på den andre, men det gick inte alls hem. Jag försökte igen. ”Förlåt”, började jag urskuldande, ”men jag hörde om den Förste av en vän för ett tag sedan. Ja, jag har helt enkelt inte kommit mig för att ta mig hit innan.” ”Jag förstår”, svarade brunetten och det väldiga leendet återkom. Tänderna bländade mig. ”Det är många som inte har vågat sig hit förrän nu.” ”Förrän nu?” undrade jag. ”Ja”, utbrast brunetten. ”Nu när den Förste är på väg. Många är rädda och söker förlåtelse, frälsning och ett liv i den store Vattendelarens tjänst. Men vi kan naturligtvis inte lova något. Den Förste går sina egna vägar. Och han är naturligtvis vred. Och det med rätta, tycker ni inte?! ”Ja, jo, det förstås…” muttrade jag. ”Kan jag intressera er för våra kurser och seminarier?” fortsatte brunetten. ”De är en bra introduktion till den Förste och det våta kungadömet.” Hon krympte leendet och tillade allvarligt: ”Om ni nu är seriös, vill säga.” ”Du kanske har några broschyrer?” undrade jag försiktigt varpå hon genast försvann bakom disken med de koboltblå plyschkuddarna.

Jag såg mig omkring i lokalen och lade plötsligt märke till ett ansikte som tittade fram bakom skynket som hängde över dörren till kontoret. Smalt, stramt, benigt, med en spikrak näsa som pekade ut den enda vägen, en liten snöpt mun med läppar som bildade ett sträck, en mycket tunn, kolsvart mustasch och ett lika kolsvart bockskägg. Det raka, svarta håret hängde ned över ett par små och vakna, mycket misstänksamma ögon. Svarta, liksom allt annat. Elaka. De mötte för ett ögonblick mina innan de tillsammans med ansiktet försvann bakom skynket igen. Jag bet mig i läppen, för det kändes som om jag just hade stått öga mot öga med ondskan själv. Sedan kom den leende flickan tillbaka med några glättiga broschyrer som jag tog emot och låtsades tacka för. Efter att hon hade bländat mig med tänderna en sista gång tog vi farväl och jag försvann ut i regnet och lervällingen. Jag kände inte igen den ruskige figuren i dörröppningen som påminde om djävulen. Hade harkranken från Virginia återigen skickat en underhuggare för att göra sig av med mig, eller gömde han sig någonstans i staden och väntade på rätt tillfälle att slå till? Än så länge hade han trumf på hand, men också jag hade ett par kort att spela ut. Jag kände plötsligt hur tröttheten slet tag i mig, och jag beslöt mig för att slagga ett par timmar på soffan. På vägen hem slog jag en signal till Pinnen. Han om någon visste vad som rörde sig i den värld som de flesta inte vill kännas vid. Vi beslöt att träffas på stamkrogen vid sextiden. Själv var jag hemma vid lunchtid, värmde på litet glögg som jag raskt hällde i mig, slängde mig på soffan och somnade genast.