V. Vadarfolkets hämnd

Det var först på morgonen som jag lade märke till lappen som någon hade kastat in genom brevlådan kvällen innan. Jag tänkte genast på dvärgen som hade försvunnit nedför trapporna i mörkret. Men varför skugga mig om han redan visste var jag bodde? Jag plockade upp lappen och tog del av det något kryptiska meddelandet "Pepparkakor på Liljeforsgatan". Ett bageri, undrade jag? Eller en adress, ett hus i brunt med sockersöta karmar och nockar? Efter att ha värmt på litet frukostglögg ringde jag upp Gambrinowitz och berättade vad jag hade fått reda på dagen innan. Det var inte mycket, men det var åtminstone början till ett pussel. Gambrinowitz hade med hjälp av dvd-skivan lyckats spåra dekalen på jackärmen – "Vatten # 1" – till ett företag i Vårgårda som tillverkade reklamprylar. Då levde man alltså av mer än bara hundmat där! Dekalerna hade levererats till AB Vattenvärlden på Liljeforsgatan i Göteborg, en kund sedan mer än två år tillbaka. Det stämde överens med den tid som gått sedan jag och Björk gick bet på fallet där vi hade stött på samma dekal. Det fanns naturligtvis ett samband, men det kunde jag inte se ännu. "Fett!" utbrast jag och lät som en tjugofemåring som just hade tjuvkopplat en PlayStation. "Jag fick precis ett underligt meddelande om ett ställe i Johanneberg. Tror du på slumpen eller?" "Du åker väl dit antar jag", sade Gambrinowitz och lät så där polisaktigt förmanande. "Gör inget dumt bara, ring mig om det händer något." "Visst", muttrade jag utan större inlevelse, men Gambrinowitz lät sig nöja och lovade att under tiden sätta sig in i AB Vattenvärldens affärer. Jag förstod hans oro, för mina ingripanden hade en tendens att sluta i både blod och tumult, men det berodde faktiskt inte på mig. Det var aldrig jag som började. Samtliga tillfällen hade dirigerats av mannen från Virginia, även om han alltså själv aldrig hade visat sitt fula tryne i staden. Vi avslutade och jag värmde på litet mer glögg som jag spädde ut med en skvätt Paddy's. Just som jag förde muggen till munnen slogs köksfönstret sönder av en projektil som kom flygande i en rasande fart och satte sig i väggen, bara någon meter från mig. En pil, helt enkelt. Jag drog i mig spriten av pur förskräckelse och betraktade föremålet som hade öppnat porten för kung Bore så att jag huttrade i kylan. Men Paddy och glöggen gjorde mig snart varmare igen och jag drog pilen ur väggen bara för att finna en fasttejpad lapp strax innanför fjädrarna. Jag slet raskt loss tejpen och vecklade ut den lilla pappersbiten. "Tänk på Anna!" hade någon skrivit med en handstil som påminde om ett barns. Jag genomfors av en rysning långt värre än dem kung Bore någonsin kunde ge mig: om Björk var det första offret stod Anna kanske på tur. Anna var den enda kvinna som hade lycktas röra vid mitt hjärta på alla de år som jag hade bott i Sverige. Men jag hade som sagt aldrig lärt mig att älska igen, och vårt förhållande kunde egentligen bara sluta på ett sätt. Men jag kände fortfarande vansinnigt mycket för henne, det var min sorg att jag aldrig kunde visa henne det, ge henne vad hon behövde. För jag visste att även hon kände något speciellt för mig. Och det visste säkert också min hämnare från Virginia. Jag greps för ett ögonblick av den villrådighet som springer ur paniken, men samtidigt begrep jag att det gällde att hålla huvudet kallt. Min enda ledtråd var ett företag på Liljeforsgatan, det var där jag måste börja. Jag hade ju inte ens Annas telefonnummer.

Det tog mig tio minuter att spänna upp en presenning och några filtar över det krossade köksfönstret. Det fick duga tills jag hade tid att ringa värden, något som inte stod överst på listan just nu. På vägen ned till Grönsakstorget där jag tänkte ta bussen till Johanneberg ringde jag upp en väninna till Anna vars nummer jag fortfarande hade. Det bar mig emot för hon hade alltid varit litet småkär i mig och hon brukade ta tillfället i akt att iscensätta flörtar som kunde ta timmar i anspråk. Den här gången kom jag undan med några minuter innan hon motvilligt berättade att hon hade talat i telefon med Anna bara någon timme tidigare. "Varför bryr du dig om henne?" undrade väninnan irriterat. "Där har du inget att hämta. Har du inte fattat det ännu?" "Marie, det handlar inte om något sådant", försäkrade jag otåligt. "Men det är jävligt viktigt att jag får tag i Anna. Har du hennes nummer eller?" Marie muttrade litet och jag undrade om hon möjligen kunde ringa upp Anna själv och be henne träffa mig på Södra Liden vid femtiden. "Följ med du också!" tillade jag för att göra henne på bättre humör. Det var en eftergift så god som någon. Jag hade aldrig haft mycket till övers för Marie. Folk har minsann underliga vänner! Marie gjorde mig till viljes och jag lämnade saken i hennes händer. Ett trängtande hjärta är ett pålitligt hjärta. Några minuter senare satt jag på bussen till Pilbågsgatan nära Mossens idrottsplats. Därifrån var det bara ett par hundra meter till Liljeforsgatan som ledde rakt in i Johannebergs villakvarter. När jag skulle stiga av stod två biffar till kontrollanter i dörröppningen och ville se ett färdbevis som jag inte hade. I brist på tid och samtalsämnen knäade jag den ene i skrevet varefter jag gav den andre en spark på smalbenet. De vek sig båda dubbelt av smärta vilket gav mig tid att småspringande försvinna in i de labyrintiska kvarteren. Jag kunde höra hur de svor och stönade bakom mig och jag kände mig litet skamsen. Samtidigt gav jag inte mycket för biljettkontrollanter. De verkade alltför ofta vara småpåvar som inte ens hade kommit in på polishögskolan och nu tog varje chans att trycka till sina medmänniskor. Inte alla förstås, men många nog. Åtminstone dem jag hade stött på. Efter några minuter kom jag fram till Liljeforsgatan där jag med en blick över axeln kunde konstatera att mina antagonister hade givit upp förföljandet. Jag slog av på takten och började ta in omgivningen i jakten på det besynnerliga ledordet "pepparkakor". Det verkade inte sannolikt att jag skulle hitta ett bageri bland de fina villorna. I stället utgick jag från att "pepparkakor" måste syfta på ett hus, en adress. Efter fem minuters letande trodde jag mig ha hittat rätt: ett mörkbrunt sekelskifteshus med gröna och vita karmar. Minsann, en boning värdig häxan i sagan om Hans och Greta! Jag förväntade mig att finna tanten med ugnen därinne. Eller kanske snarare en kokande gryta.

Jag smög uppför trappan till ytterdörren där jag fann en oansenlig, dåligt inplastad pappskylt på vilken det stod AB Vattenvärlden. Firman ville uppenbarligen inte göra något väsen av sig. Jag hörde röster inifrån huset och skyndade raskt nedför trappan och gömde mig under ett fönster bakom knuten. Det lät som någon slags mässa där församlingen upprepade mantrat: "Oh vattnets gud, oh hans handgångne på jorden. Måtte den Förste beskydda vår frälsare och vän!" Detta pågick i flera minuter innan ljudet av stolar som skrapade mot golvet tillkännagav att församlingen fick lov att sätta sig. Jag ville se vad som hände därinne så jag kröp bort till ett stort träd som stod några meter från fönstret. Jag bröt ett par grenar av en buske som växte alldeles intill och reste mig försiktigt utefter stammen med buskaget framför ansiktet tills jag nådde upp till en klyka i trädet ungefär i ögonhöjd. Genom de små bladen kunde jag se hur djävulen från dagen innan i butiken med bister stämma talade till sina lärjungar. Hövding Svartvatten förvisso, svart, naturligtvis, från topp till tå, med den där näsan som visste vart den pekade, den fjuniga mustaschen och det styva bockskägget. Och så ögonen, förstås. De små, vakna, kalla, ondsinta. Elaka. Svartvatten var inte glad. "Vi har en förrädare ibland oss!" utbrast han och darrade med överläppen som Adolf Hitler. "Den lille mannen har valt att förråda vårt sällskap och sällat sig till Mulltrollets hantlangare. Han sågs senast smyga omkring hos den där avfödan Donard. Vår vän från Amerika – må hans namn leva i vattnet! – tror att han på något sätt sökte kontakt med honom." Svartvatten lät sin kolsvarta ögon vandra över församlingsmedlemmarna: "Finn honom och ta honom hit så att vi kan förgöra honom!" Församlingen grymtade instämmande och Svartvatten fortsatte: "Den Förste talar inte till oss idag." (Det betydde helt enkelt att det inte regnade. Så mycket hade jag förstått av broschyrerna.) "Det kommer han inte att göra förrän dvärgen och Donard är borta. Men vi vet råd, vi tvekar inte inför något. Vår vän från Amerika är också vår frälsare. Dagen är kommen då agnarna skall skiljas från vetet. Äntligen! Känn ingen frukan, bara glädje över att den Förste nu har kallat er att göra hans vidunderliga verk. Blod! Blod! Blod!” Snart stod hela församlingen runt bordet och skanderade med hövdingen: ”Blod blir åter vatten, blod blir åter vatten!” Kampen mot Mulltrollet hade börjat, snart skulle Karl IX spränga bort från Kungsportsplatsen på sin Kopparmärra. Gud i London!

Och efter att gemensamt ha tvagat fötterna och vadat i vatten upp till vristerna i vidpass en halvtimme (alla, förstås, utom hövding Svartvatten, som bistert iakttog att allt gick rätt till), strömmade apostlarna ut på staden för att uppfylla den Förstes vilja. Svartvatten hejdade dem med ett par sista ord som fick blodet att isa sig i mina ådror: en botfärdig har just stigit fram, hon låter meddela att Donard om ett par timmar kommer att befinna sig på restaurang Södra Liden på Kungsgatan där han skall träffa kvinnan Anna om vilken vi talade förra gången. Se till att skaffa hit den kvinnan, då står snart Donard i farstun!" Svartvatten brast ut i ett fruktansvärt skratt så att saliven stod som en fontän ur munnen på honom, och församlingen skyndade fram för att i bästa fall få ett stänk av den heliga vätskan i pannan. Själv tappade jag greppet om stammen och trillade över en kratta som i sin tur flög upp och träffade en skottkärra med ett illavarslande högt mekaniskt ljud. "Vafalls!" ropade Svartvatten inifrån huset. "Vem smyger i den Förstes trädgård? Ut, mina vänner, ut!" Strax rusade rusiga dumskallar ut genom dörren och jag förstod att det var dags att lägga benen på ryggen. Jag måste erkänna att jag vidkändes ett visst obehag, för min kondition var inte den bästa. Svartvattens lärjungar såg däremot vältränade ut och jag hade nog inte haft en chans att undkomma om inte Gambrinowitz just hade kommit susande ned för Liljeforsgatan. Han sköt upp framdörren och jag kastade mig in i bilen. Sedan försvann vi med tjutande sirener bort mot Utlandagatan. "Jag sade ju åt dig att ringa om det hände något!" snäste han och blängde ilsket på mig. "Skit du i det!" svarade jag irriterat. "Jag måste få tag i en kvinna som svävar i livsfara. Vad gör du här förresten?" "Det är en lång historia", muttrade Gambrinowitz. "Och jag har ingen tid, så dra den fort", snäste jag. "Jävligt fort." Jag var inte på humör för molokna snutar. Anna var i fara och det var mitt fel. Jag hade litat på Marie, den satans skökan som påstod att hon gillade mig. Hade hon månne alltid gått mannen från Virginias ärenden? Det skulle förklara en hel del av de senaste årens händelser. Gambrinowitz svängde ut på Eklandagatan och fortsatte mot polishuset på Skånegatan. Det hade börjat regna. Kanske var den Förste faktiskt på väg.