II. Tillbakablickar

Det finns saker i livet som man aldrig glömmer. Ljusa minnen tjänar som en påminnelse om livets skönhet i mörka stunder. Mörka minnen däremot har en tendens att skjuta fram sitt fula tryne och förstöra också de få ljusa stunder som i bästa fall återstår efter ett bottenlöst trauma. Efter nästan tjugofem år i Göteborg kunde jag hjälpligt leva med de minnen från en annan tid, en annan värld, som aldrig skulle överge mig. I tio års tid drack jag för att utplåna dem; de sista femton bara för att ta bort skärpan ur bilderna. Barnens dop i Heliga Korsets kyrka i Boston med ärkebiskopen som förrättare och Ted Kennedy i publiken; min hustrus och mitt bröllop i samma kyrka några år tidigare med borgmästaren som vittne – dessa minnen framkallar naturligtvis värme, rent av glädje, i mitt hjärta när de kommer för mig. Samtidigt är de för alltid förbundna med minnet av mina barn och min hustru badande i blod på golvet i det hem som skulle ha varit vår borg. Förräderiet är det pris vi betalar för att leva efter eget huvud, utan hänsyn till andras välfärd och moral. Jag kan alltså inte låta det ena värma mig utan att förgöras av det andra. Det tog mig tio år att älska igen. Trodde jag, men snart insåg jag att jag inte längre kunde. Att jag inte längre vågade. Det är ett fruktansvärt pris att betala. För vad? Tio år i rampljuset och ett nummerkonto i Schweiz? Jag hade förmodligen levt lyckligare om jag hade tagit det där jobbet som svetsare på verkstaden i Cambridge som min mor alltid tjatade om.

Men snabba pengar lockar lätt en son till fattiga irländska invandrare i Bostons arbetarkvarter. Att jag dessutom kom in på Harvard gjorde inte saken sämre. Vid tjugo års ålder var jag redan bossens främste rådgivare och revisor. Gudfadern, åtminstone till mina barn. Så plötsligt, när jag stod på toppen, nästlade sig den där ormen från Virginia in i paradiset. Han var en sådan människa för vilken man alltid står i vägen var man än befinner sig. En klumpig, litet patetisk person som vi andra skrattade åt när han vände ryggen till. Liksom Trotskij och flera andra bolsjevikledare hade gjort med Stalin i början av tjugotalet. Men Stalin visste var makten skulle hamna i ett parti med lika totalitära som universella anspråk. Och han såg den annalkande splittringen. Generalsekreterare, det var allt ett finfint kneg. Och splittringen gjorde bossen paranoid, benägen att låna vem som helst sitt öra som visste att säga precis vad han ville höra. Och den menlöse mannen från Virginia blev snart för bossen vad Martin Bormann en gång var för Adolf Hitler – jasägaren som inte bryr sig om något annat än sin egen framgång, men som ger sken av att vara kejsarens ende förtrogne. Av någon anledning tog han sikte på mig. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig några andra skäl än psykologiska. Jag måste helt enkelt ha retat hans mindervärdeskompex. Gått med svansen i vädret som alfahannen i hundflocken, oberörd av den avund jag väckte hos andra. Det är farligt att vara aningslös inför sin egen upphöjdhet.

Tålmodigt bestal han mig på min makt och mina befogenheter tills en dag inte ens mina barn var välkomna i det hus där gudfar alltid hade tagit emot. Men att mörda dem? Vad hade detta satans kreatur sagt som fick beskyddaren av min familj att göra något sådant? Det lär jag aldrig få reda på. Med gråten i halsen men utan tid för tårar, flydde jag min väg, till den mest avlägsna plats jag kunde tänka mig. Jag hamnade i Sverige. I Göteborg. Jag har mitt nummerkonto, men större delen av vad som en gång fanns där har sedan länge investerats i Systembolaget och snart sagt varje krog i staden. I övrigt har jag inte haft med den världen att göra sedan planet lyfte från Logans flygplats för nästan tjugofem år sedan. Men mannen från Virginia lämnar mig ingen ro. Med jämna mellanrum sänder han ut sina hämnande änglar för att förgöra mig. Han är som sagt en sådan där person för vilken man alltid står i vägen. Men kanske finns det ännu ett skäl. Kanske är det så att vetskapen om att jag fortfarande lever tjänar som en ständig påminnelse om de fruktansvärda brott han har begått. Det sägs om somliga forntida tyranner att de skulle ha känt på det viset. Kanske är det så att han tror att han genom att utplåna mig också kan döda sitt dåliga samvete. I så fall det enda han har. Och dåligt lärt det nog förbli. Historien känner många exempel på skurkar som drivits till vansinne av minnet av sina vidriga handlingar. Jag har däremot aldrig hört om motsatsen. Nu var det alltså dags igen, och därtill slog han mot mina närmaste. Jag önskade bara att han den här gången inte nöjde sig med att skicka sina hantlangare, att han och jag fick göra upp i envig, som två grånade giganter. Jättar i det hat vi kände för varandra. men ganska små i andra avseenden.

Alla dessa tankar hann på något märkligt sätt fara genom huvudet under de få minuter då jag stod frusen i rummet bredvid Gambrinowitz och såg på när brandmännen släckte de sista eldungarna. Varifrån kom det fruktansvärda hat som jag för trettio år sedan hade uppväckt hos en fullständig främling? Vad hade jag gjort, vad var min skuld i det hela? Skulden för mina egna missgärningar har jag burit med mig ända sedan förräderiet och mordet på min familj fick den moraliska kompassen att fungera igen. Den skulden går aldrig över. Generalguvernören i Polen, Hans Frank, sade vid Nürnbergrättegången att det skulle ta tusen år innan Tyskland hade sonat sin skuld för Tredje Rikets förbrytelser. Och han var förvisso en fruktansvärd missdådare, men tyska småbarn idag? Knappast. Lika litet som mina barn ägde någon skuld i mina brott. Men sådan är blodshämndens logik: låt oskyldiga sona skurkens brott, då lider skurken värrre. När straffet drabbar godtyckligt och inte nödvändigtvis förövaren själv, blir skräcken också mycket större. Särskilt bland de maktlösa – kvinnorna och barnen. Det är nämligen dem det drabbar. Gambrinowitz snyftade bredvid mig. Jag såg hur brandmännen varsamt tog hand om resterna av några svartbrända, sönderslagna benbitar, och reflektionen övergick i vrede. Gambrinowitz torkade tårarna med en sliten pappersnäsduk. Sorgen hos andra men vreden i mig. Så ville jag ha det, då visste jag att någonting skulle bli gjort. Orörligheten försvann igen, för gott hoppades jag. En omisskännlig stråle av kraft och vitalitet for genom kroppen och fyllde mig med en egendomlig blandning av värme och vämjelse. Jag hatade det faktum att jag såg fram emot uppgörelsen, att mordet på Björk hade givit mig en anledning att gräva fram mina egna älskade demoner. Men samma hat gjorde mig levande. Jag kunde ju trots allt inte älska. "Spar dina tårar tills vi är färdiga", sade jag till Gambrinowitz. "Vi har jobb att göra." Han nickade sakta och kastade en sista blick mot de svartnade resterna av vår gemensamme vän. Sedan vände vi oss om och begav oss mot en väntande radiobil. Där nedanför låg Avenyn mörk i hela sin utsträckning bortsett från blåljusen i träden som flöt samman med dem från de många saftblandarna. Jag tänkte plötsligt på Elvis. Blue Christmas. Det var det minsta man kunde säga.