VII. En självpålagd ockerränta

Det som retar bödeln är att han aldrig kommer åt offrets innersta hemligheter. Hur många cigarettfimpar han än trycker mot bröstvårtorna, hur många naglar han än rycker ur fingrar och tårar, hur många volt han än skickar genom könsorganen – i slutändan vet han aldrig vad offret tänker i sitt inre. Han vet därför inte heller vad för slags information som han går miste om. De avgörande moraliska valen är inte åtkomliga för någon annan människa, de går inte att ändra eller manipulera, inte att förvägra, utdriva eller förringa. När Torquemada tvingade kättare att omvända sig på sträckbänken kunde han aldrig veta om denna radikala omsvängning verkligen sprang ur deras hjärtan. Man får misstänka att han snarare anade motsatsen. Den sanne kättaren låter sig aldrig omvändas, hans öde kan bara tjäna till varnagel för kommande generationer som därigenom kanske kan låta sina ännu outvecklade sentiment och sinnelag manipuleras i riktning mot den rätta läran. "Se vad gud lät ske med dem som valde Satans stickspår!" Detta sagt, naturligtvis, i den mån man alls tror att Torquemada hade några som helst idealistiska motiv. Det är, som Dickens säger, "förunderligt att tänka sig att varje människa är skapad att vara en sådan gåta och hemlighet för varje annan". Det är märkligt att föreställa sig att man egentligen inte vet särskilt mycket om vad som rör sig i huvudet på dem som står en närmast. Man vet vad de väljer att avslöja, inte mer. Och knappt det, för ofta måste varje ord och mening tolkas och stoppas in i sammanhang som det har tagit lång tid att förstå. Detta är naturligtvis vad som utvecklas i djupare relationer. De som står ut med den kamp som det innebär att lära känna någon annan kan i bästa fall se fram emot ett långt liv tillsammans. Det gäller såväl vänner som familjemedlemmar och kärlekar. Men åter till bödeln: inför honom kan offret, väl införstådd med vad som väntar, välja att antingen förlåta eller fördöma. Bödeln, berusad av den makt han känner när han sätter sig till doms över liv och död, hamnar lätt i villfarelsen att han äger det gudomliga imperativet. I själva verket är det tvärtom: den som sitter med makten att förlåta eller fördöma sin fiende är den som kommer närmast guds makt och härlighet. Att plåga och döda är lätt för den som har lärt sig; det stora och svåra ligger i förmågan att förlåta. Det är den som bödeln aldrig kommer åt. Det vet han, och det retar honom.

Dvärgen sade inte ett ord på all den tid som bockskäggsmannen Svartvatten ägnade åt att sakta spruta in vatten genom urinröret tills blåsan slutligen sprack. Det var som om all förmåga till sinnesrörelse hade lämnat honom långt tidigare tillsammans med förmågan att känna smärta. Livet hade sedan länge förvandlat hans inre till ett stumt, slutet rum dit inga djupare intryck ägde tillträde. Det enda som levde där var den transmogrifierade smärta som vi kallar vrede. När blåsan sprack förvreds emellertid hans ansikte i en grimas som visserligen utstrålade smärta, men framför allt förakt. Svartvatten, rasande över att inte ha lyckats få ett ord ur den döende dvärgen, skrek så det ekade i den kala betongkällaren: "Den lusen skall stå där alla kan se honom!" Med detta avsåg han att spetsa dvärgen på en påle som sedan skulle resas på en plats där han skulle bli föremål för allmän beskådan. Strax förde fyra av lärjungarna ut den livlösa dvärgen i en sopsäck och placerade honom i bakluckan på en Volvobil av äldre modell. Svartvatten, förödmjukad efter den misslyckade tortyrsessionen, talade mässande om vikten av att tillfoga dvärgen största möjliga smärta vid införandet av pålen i kroppen. "Se till att han lever en stund till!" fräste han. "Men var säkra på att han kommer att dö. Utan att någonsin tala igen!" En svår beställning förvisso, men han var förmodligen införstådd med att dvärgen inte kunde leva länge till med en sprucken blåsa. Orden var snarare ett fåfängt försök att återupprätta den auktoritet som tycktes ha gått honom förlorad när dvärgen vägrade att böna och be för sitt liv. Halvfyra på morgonen begav sig lärjungarna ned till Lilla Torget där de raskt förde upp en granstör i ändtarmen på den ännu levande dvärgen. Sedan förankrade de ekipaget djupt i rabatten framför statyn av Jonas Alströmer, potatismästaren från Alingsås. Platsen var väl vald, eftersom den är mycket offentlig från tidig morgon till sent på kvällen. Däremot bor det inte särskilt många i de intilliggande fastigheterna, varför risken för upptäckt var ganska liten så länge polisen inte dök upp. Och var de höll till kunde man veta genom polisradion. En och annan taxichaufför kunde visserligen tänkas köra förbi, men de trodde nog snarare att det rörde sig om något slags Chalmersspex. Ingen kunde ännu ana att figuren på granstören var en riktig människa. Därtill var det alltför mörkt. Hela processen tog inte mycket mer än fem minuter. Dvärgen var trots allt nästan död, och man kunde bara ana svaga kvidanden från honom när stören trängde genom hans inälvor. Långt innan gryningen hade livet runnit ur honom. Han tog sina hemligheter med sig i graven, väl medveten om att han hade betalat sin skuld med en ränta långt högre än någon kunde begära. Det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan hela sanningen uppenbarade sig för mig. Det var förvisso en stor skuld, men priset dvärgen valde att betala var långt mycket större. Hövding Svartvatten sov inte mycket den natten. Den vetskapen gjorde förmodligen dvärgen tillfreds när han till sist slutade andas någon gång före fem på morgonen. Några minuter senare gick larmet till polisen. Strax därefter ringde det hos mig.

Gambrinowitz hade jour den natten. Den stackaren hade inte sovit många timmar sedan mordet på Björk två dygn tidigare. Jag hade bara nämnt dvärgen för honom i förbifarten, men det räckte för att han skulle lägga ihop två och två när han kom fram till Lilla Torget. Själv var jag ganska medtagen efter för litet sömn och en tämligen utdragen tillställning med Paddy kvällen innan. Några raska supar fick livsandarna att vakna till liv igen, och jag kastade på mig rocken och skyndade ned till torget. På vägen tänkte jag över allt som hade hänt dagen innan. Anna hade uppenbarligen varit försvunnen i över en vecka, men Svartvatten hade ju sänt ut sina lärjungar för att finna henne. Betydde det att han inte hade med hennes försvinnande att göra? Det hade jag svårt att tro. Besöket i butiken, Pinnens kryptiska ord "Pepparkakor på Liljeforsgatan" – var detta bara dimridåer för att lura mig att tro att jag visste mer än jag gjorde? Var det i själva verket så att jag lät dessa kusliga typer styra mitt handlande på grund av samband som jag ännu inte såg? Fanns det en dold plan som de kände till men inte jag? Varför i så fall blanda in Marie? Vad tjänade det till att jag skulle veta om hennes förräderi? Och dvärgen sedan – var han också en skenmanöver, eller fanns det någon sanning i den fantastiska historien om den riktige George Bush som bodde i en källare i Johanneberg? Det faktum att dvärgen tydligen var död gjorde det mer sannolikt att han hade agerat av egen vilja, mot Svartvattens intressen. Å andra sidan tycktes Vadarfolket bestå av fanatiker som gjorde vad som helst för sin herre, den Förste, och mästaren, hövding Svartvatten. Allt vi visste med säkerhet var att AB Vattenvärlden hade kontakter med personer och organisationer i Bostonområdet. Och naturtligtvis det faktum att Annas lägenhet var tom så när som på en docka utklädd till clown som tack vare avancerad teknik skrattade på kommando. Jag var clownen, det var ganska uppenbart. Det gjorde nästan allt jag visste meningslöst, eftersom det hade lagts till rätta för mig av någon annan. Allt möjligen utom då den otroliga historien om George Bush. Jag beslöt mig för att titta närmare på den saken till kvällen.

"Jo, det är han", svarade jag när Gambrinowitz frågade om jag kände igen dvärgen som nu låg på marken men fortfarande hade pålen kvar i kroppen. Jorden omkring hålet där pålen hade stått hade antagit en mörkbrun ton efter det blod som hade runnit ur dvärgen. Svartvattens lärjungar var allt riktiga klåpare, tänkte jag. På tsar Peters tid såg man till att folk som spetsades på pålar levde i dagar efteråt. "Jag träffade honom igår kväll", påpekade jag och Gambrinowitz blev förargad. "Varför sade du inget?!" snäste han. "Jag trodde att vi jobbade tillsammans." "Det var sent och jag var trött", förklarade jag. "Och du hade ändå bara skrattat åt vad han sade. Men nu berättar jag gärna över en kaffe på Smedjegatan." Efter en stund var Gambrinowitz färdig med sin brottsplatsundersökning och vi promenerade bort till arbetarfiket på Smedjegatan för kaffe och frukost. Därinne var det redan fullt. Vid ett av borden satt till min förvåning två gamla skojare som jag understundom råkade ut för: Stefansson, en halvmesyr till konstnär som ofta gjorde affärer med Pinnen, och så 'Doktorn', en medicinare som mest umgicks med konsthandlare och andra av tvivelaktig karaktär. 'Doktorn' var doktor i psykiska och nervösa sjukdomar, och det var förmodligen en bra affär för 'Doktorn' gjorde alla i sin omgivning nippriga. Nu satt de där och diskuterade Stefanssons senaste verk 'Bajsande cockerspaniel'. Jag kastade en blick på duken som flödade över av alltför mycket olja och konstaterade att titeln åtminstone till dels var rätt träffande. Däremot kunde jag inte se cockerspanieln. Stefansson vred litet på sig, men 'Doktorn' skrattade gott. "Vad är det som händer därborta på torget?" skorrade han på sitt omisskännliga vis. "Inget särskilt", svarade jag. "Bara en dvärg som har fått en pinne i röven." 'Doktorn' skrattade igen. "En dvärg, säger du – inte den som brukade prata om George Bush i en källare, va?" Jag hajade till. "Vad vet du om det?!" undrade jag med plötsligt allvar. "Tja, sätt dig ned skall jag berätta", skorrade 'Doktorn'. "Men då får du allt lova att köpa Stefanssons målning. Den är fin!" Jag kastade ännu en blick på den hopplösa målningen. "Ja, det är väl som med all modern konst", började jag. "Det tar tid att se hunden för all skit!" 'Doktorn' skrattade så han grät och snart stod en kanna kaffe på bordet. Det var skönt att Gambrinowitz hade förstått det där med arbetsfördelning.