IX. Kaspar Hauser i Johanneberg

Gambrinowitz väckte mig vid halvfyra på eftermiddagen. "Vi har fått napp!" skrek han i telefonen. Det visade sig att clowndräkten som satt på dockan i Annas lägenhet hade köpts på internet av en styrelseledamot i AB Vattenvärlden som hade varit dum nog att använda sitt personliga kreditkort. Eftersom samma företag också hade tillverkat dekalen som syntes på videon med mordet på Björk, ansåg åklagaren att det fanns skäl för husrannsakan. "Vi slår till klockan sex", fortsatte Gambrinowitz. "Du kan följa med som observatör om du vill. Men ställ inte till något!" Jag mumlade halvt sovande fram ett löfte om att vara nere vid polishuset vid halvsextiden. Sicka dumskallar, tänkte jag och lommade ut i köket för att värma på en panna glögg. Kunde det verkligen vara så att de hade gjort bort sig på en så enkel grej? Det hade jag svårt att tro. Jag tappade upp ett bad och sjönk ned i det varma vattnet tillsammans med ett glas och en flaska Paddy's. Jag hoppades att ångorna skulle värma huvudet så att tankarna fick rum att leka igen. Var kom Marie in i allt detta, undrade jag. Hon hade ordnat mötet mellan mig och Anna på Södra Liden dagen innan, ett möte som aldrig blev av och som hon dessutom avslöjade för Svartvatten. Den enda som dök upp där var Pinnen – och dvärgen! Jag tog en extra stor klunk av pur upphetsning. Kunde det vara så att Marie hade samarbetat med dvärgen? Dvärgen som uppenbarligen var en av Svartvattens förtrogna, men som till sist hade förrått honom. Precis som jag hade trott att Marie hade bedragit mig. Men var det verkligen så? Svartvatten visste sannolikt att jag lurade i buskarna när han skickade ut sina lärjungar för att leta efter Anna. Det kan han ha fått reda på av dvärgen, som uppenbarligen kände Pinnen. Och det var Pinnen som hade levererat det märkliga budskapet "Pepparkakor på Liljeforsgatan". Allt det där kan ha varit ett trick, ett skådespel för att lura mig till Annas lägenhet. Men dvärgen och Marie kan ha sett till att just de fick i uppdrag att bevaka Södra Liden. Marie var trots allt en av Annas bästa vänner, någon hon definitivt skulle lita på i alla lägen. Men Anna dök som sagt aldrig upp, förmodligen därför att hon redan befann sig i Vadarfolkets våld – död eller levande. Så var det i själva verket mig Marie, tillsammans med dvärgen, ville ha tag i? Dvärgen, tänkte jag igen. Som påstod att han hade en skuld att betala. Sant eller falskt, undrade jag. Omöjligt att veta. Men kanske var Marie en bricka i spelet som jag inte tidigare hade räknat med. Jag steg upp ur badet och gick ut i köket med flaskan. Det blåste kallt från fönstret och jag huttrade. Jag tänkte att snart får jag allt ringa fastighetsskötaren.

Strax före sex på kvällen rullade polisbilarna in från tre olika håll och omringade det pepparkaksbruna huset på Liljeforsgatan. Snart stod polismän på gatorna, i trädgården och givetvis på trappan till det nedsläckta huset. Efter att ha bultat på dörren en stund gav Gambrinowitz order om att vi skulle bryta oss in. Redan i hallen kunde vi konstatera att huset hade övergivits. Där var tomt sånär som på några papper som fladdrade i draget från dörren. Strömmen hade brutits och vi fick leta oss fram rum för rum med hjälp av ficklampor. Husets två våningar och loftet var tomma bortsett från några stolar och en ensam adventsstake som brann i fönstret under taknocken. "Fan!" skrek Gambrinowitz när vi stod högst upp. "Vi har en jävla läcka!" Han rusade ned för trapporna i vredesmod och skyndade ut för att vräka ovett över de inblandade polismännen. Jag kunde höra honom inifrån: "Ingen visste något om detta, inte en jävel! Mer än ni. Vem är det som har snackat bredvid mun?" Han gjorde en kort paus. "Vem fan är det som har golat?!" fortsatte han sedan med ett rytande som lockade till sig ännu fler grannar än dem som redan hade samlats utanför. Jag skyndade efter och ropade till honom från dörren: "Jonas, vi har glömt en sak!" Det var första gången som jag kallade honom vid förnamn och han hajade till, precis som jag hade räknat med. Gambrinowitz tittade misstroget på mig. "Vad är det? Fattar du inte att vi är körda." Han vände sig om igen och fortsatte skrikande: "För att någon har golat!" "Källaren", fortsatte jag lugnt. "Vi har inte kollat källaren ännu." "Och vad tror du att vi skall hitta där?!" undrade Gambrinowitz nedlåtande. "George Bush?" Han ryckte uppgivet på axlarna och började gå bort mot mig och huset igen. Källartrappan var en sådan där smal rysare som gör en glad varje gång man lyckas ta sig ned för den med alla ben i behåll. Särskilt i ljuset av en ficklampa. Så fort vi kom ned fastnade jag för ett informationsblad på golvet. Det hade nämligen Svenska Kyrkans emblem på sig och visade sig innehålla information om händelser i Johanneskyrkan. Precis som det jag hade funnit i Annas lägenhet! Jag blev genast misstänksam. Var det en slump, en goof eller ännu en försåtsminering? Jag hade dåliga minnen från den kyrkan. Vi letade oss fram bland allehanda bråte i källaren, men där fanns inget av värde för oss. Halvtomma hyllor med flaskor och gamla syltburkar, några brädhögar och en klädhängare full med gamla malätna vinterpaltor. Helt enkelt sådant som folk brukar gömma undan i källaren. Vi suckade och skulle just ge oss uppför trappan igen när vi plötsligt hörde några underliga knackningar från väggen alldeles intill oss. Vi tittade på varandra. "Rören?" undrade Gambrinowitz. "Kanske det", svarade jag. "Vänta ett ögonblick." Jag gick bort till väggen och begynte knacka försiktigt. Allt jag fann var betong, men så plötsligt hörde vi de där ljuden igen, helt nära där jag stod. Jag flyttade mig någon halvmeter bort och slog knogarna i väggen igen. Den här gången uppstod ett ihåligt ljud som lät precis som det vi hade hört. Trä, inte betong! Någon innanför knackade tillbaka, och så hörde vi en kvävd röst: "In here, in here!"

Vi kunde knappt tro våra ögon när vi hade fått upp den välmaskerade trädörren som ledde till ett hemligt rum i källaren: framför oss stod en grånad och skrynklig, otvättad äldre man som trots det långa, toviga håret och den veckogamla skäggstubben uppvisade omisskännliga likheter med George W. Bush. Dvärgen hade talat sanning. "Otroligt!" utbrast Gambrinowitz. "En perfekt dubbelgångare!" "Är du säker på det?" undrade jag och betraktade den taniga, svagt leende figuren framför oss. "Jag vänta er", började han plötsligt på mycket bruten men likväl begriplig svenska. "Länge!" "Vem är du?" frågade jag ödmjukt. "Ni inte tro, men jag är…" Han torkade svetten ur pannan och sträckte på sig så gott han kunde i det trånga utrymmet: "I'm the president of the United States of America!" Han uttalade orden med en styrka och auktoritet som rimmade illa med hans anfrätta, stinkande uppenbarelse. Både jag och Gambrinowitz ryggade tillbaka. Jag kunde höra 'Hail to the chief' för mitt inre. Den här killen var på riktigt. "Berätta", sade jag till sist. Det vi fick höra gjorde oss mållösa. Gambrinowitz utbrast sisådär två gånger i minuten "Otroligt!" men han kunde inte förneka de fakta som strömmade ur munnen på karlen framför oss och som stämde in på vårt fall. Han återgav i detalj den historia som dvärgen tidigare hade berättat för mig, men framhöll hela tiden att han förstod om vi inte trodde honom. "Jag inte heller tro…" suckade han ofta och tittade ned i golvet. "De hålla mig fast här, de tro jag full och dum alltid. Men jag inte dum. Titta, kom!" Han vinkade åt oss att följa honom in i det lilla rummet som täcktes av skamfilade träpaneler. Plötsligt drog han ned panelen på bortre väggen och blottade en tunnel som han påstod ledde bort till en avloppsbrunn. Det hade tagit honom flera år att gräva tunneln. Jorden hade han gjort sig av med när han tilläts duscha eller gå på toaletten. "Så du spolade ned all jord?!" utbrast Gambrinowitz. "Otroligt!" "Ibland jag jobba i trädgård", fortsatte den mystiske mannen. "Då jag komma och gå i källare och kan ta med mer jord." Han gjorde en kort paus: "Men jobbig! Fan jobbig." Han fortsatte med att förklara hur han hade utnyttjat sin nyvunna frihet åt att ta reda på allt som ägde rum i huset, och här kom det verkligt intressanta för oss.

Mannen som kallade sig George W. Bush kunde nämligen berätta allt om AB Vattenvärldens kontakter med både den undre världen i Boston och den amerikanska administrationen. Det visade sig att företaget hade kontrakt på vissa installationer i vattenkraftverk i både Afghanistan och Irak. Dessa kontrakt var emellertid bara en täckmantel för den heroinsmuggling som amerikanska myndigheter tillät vissa utvalda grupper att ägna sig åt, grupper som fungerade som hantlangare i kampen mot Al Qaida och talibanerna. De tilläts sälja heroin mot bluffakturor från legitima företag, och heroinet fraktades sedan oantastat på fartyg som av CIA gavs fri lejd förbi andra amerikanska myndigheter. I Boston lastades det av och togs om hand av maffian som sedan distribuerade det över både USA och Europa genom sina kanaler. Ibland hade rent av CIA:s hemliga fångtransporter använts för att flyga knarket till Europa. Maffian och CIA, tänkte jag. Den kopplingen gick tillbaka till den kubanska revolutionen. "Men vart har Svartvatten och gänget tagit vägen nu då?" undrade jag till sist. Jag tänkte på Anna. "Stor last ikväll…" muttrade den grånade mannen. Det verkade för ett ögonblick som om han yrade. "Hamnen…" fortsatte han. "Stor last i hamnen." Och vad är det här?" frågade jag otåligt och höll upp informationsbladet från Johanneskyrkan framför honom. Han ryggade tillbaka och korsade fingrarna framför sig: "Satan, satan!" "Vad menar du?" undrade jag men mannen var alldeles för trött för att svara. "Jag tar honom till Sahlgrenska", började Gambrinowitz. "Kanske kan vi fråga ut honom senare ikväll. George Bush…" Gambrinowitz kunde fortfarande inte tro det, men jag var nästan övertygad. Stor sak i det, han tycktes åtminstone veta en hel del om vad som hade pågått i huset och det räckte för mig. "Vi måste få reda på var i hamnen lasten kommer in", konstaterade jag. "Försök få ur honom det." "Du behöver inte lära mig mitt jobb!" snäste Gambrinowitz. "Och vart skall du ta vägen då?" undrade han misstänksamt. "Jag har en dejt som jag borde ha gått på för länge sedan", svarade jag. Gambrinowitz blängde ilsket på mig. "Så, så", fortsatte jag. "Jag kan inte hjälpa att du ser ut som en potatis i fejan!" Gambrinowitz försvann ut med den medtagne mannen och jag försvann ned på krogen för att ringa ett samtal. Jag trodde fortfarande att Marie satt med nyckeln.