VI. Bomber och granater!

Anna stod inte att finna någonstans. På jobbet hade de inte sett röken av henne på nästan en vecka, och hennes mor, som jag visste att hon hade nära kontakt med, hade inte hört av henne på lika länge. Efter att Gambrinowitz hade skickat ut en efterlysning till alla bilar i Göteborgsområdet, begav vi oss till hennes lägenhet på Mellangatan i Haga tillsammans med ett par uniformer. Inifrån lägenheten kunde vi höra ljudet av "Send in the clowns" med Frank Sinatra, men hur vi än ringde och bankade på dörren kom ingen och öppnade. Jag kikade genom brevinkastet och kunde konstatera att där låg post och tidningar från minst en vecka tillbaka. "Titta själv", sade jag till Gambrinowitz samtidigt som låten började om igen. Han kastade ett öga genom luckan varefter han tecknade åt uniformerna att ta fram kofoten. Det smällde till när låset gav vika och dörren gick upp. Vi kämpade oss genom posthögen och in i vardagsrummet där vi möttes av en lika barnslig som skrämmande syn: mitt på golvet i rummet stod en docka i naturlig storlek utklädd till clown, komplett med dräkt och näsa, mössa och stora, röda läppar. När vi steg in i rummet begynte dockan skratta samtidigt som den böjde och vickade på huvudet. Skrattet sög luften ur lungorna, dockan andades in med ett skriande läte och brast sedan ut i ett än värre skrattanfall. Sedan tystnade den för ett ögonblick och musiken började om igen. Vi drog oss tillbaka till sovrummet som vi snabbt konstaterade var tomt. Ingen hade förmodligen sovit i sängen på flera dagar. Fönstret stod fortfarande på glänt. "Ok, nu utrymmer vi!" ropade Gambrinowitz och vi lämnade lägenheten tillsammans med uniformerna som genast satte igång att evakuera resten av huset. Under tiden ringde Gambrinowitz dit fler uniformer, tekniker och naturligtvis bombgruppen. Medan vi väntade hjälpte vi uniformerna med evakueringen.

En kvart senare var alla på plats. Efter någon halvtimmes undersökning konstaterade bombgruppen att dockan förmodligen måste skjutas sönder där den stod i rummet. Teknikerna gnällde förstås över detta eftersom en eventuell explosion skulle förstöra alla spår på brottsplatsen. Värden var förmodligen inte heller särskilt nöjd med tanken på att få hela huset utblåst. Men det var bombgruppen som bestämde, och efter ytterligare någon timme var hela kvarteret och intilliggande fastigheter utrymda. En god skytt i någon slags trycksäker kevlardräkt placerades i en byggnad snett över gatan med fritt skottfält till Annas lägenhet. Efter ytterligare några förberedelser fick han grönt ljus för att skjuta skiten ur clownen. Tre skottsalvor ekade snart genom Haga och clownen dansade ett par varv i luften innan den föll samman i en hög på golvet. Ett par månfarare i kevlardräkter tog sig mödosamt upp till lägenheten där de kunde konstatera att dockan inte hade innehållit några sprängämnen, däremot en avancerad teknisk installation som gjorde det möjligt att fjärrstyra den från mycket långt håll. Detsamma kunde sägas om stereon. Efter en stund fick jag och Gambrinowitz göra teknikerna sällskap upp i lägenheten. Där fanns inte mycket att hämta. Gambrinowitz misstänkte att clowndräkten kom från samma företag i Vårgårda som hade tillverkat dekalen. De gjorde tydligen även sådana. Om det visade sig vara sant och den dessutom hade levererats till AB Vattenvärlden på Liljeforsgatan skulle det förmodligen vara skäl nog för en husrannsakan. Jag tvivlade. Det var inga dumskallar vi hade att göra med. På bänken bredvid stereon hittade jag emellertid ett gammalt programblad för julaktiviteter i Johanneskyrkan. Anna var inte särskilt religiös, hon hade knappast sådant liggande i lägenheten. Och Johanneskyrkan hade dessutom varit stängd i många år. Tio år tidigare hade jag dock varit med om en blodig uppgörelse i just den kyrkan, ännu ett försök av mannen från Virginia att lägga mig till handlingarna. Jag mindes det hela med vämjelse. En man hade slutat sina dagar på altarkorset och jag hade tvingats skjuta en annan. Här fanns förvisso en koppling. Idag drevs kyrkan i Stadsmissionens regi och den stod ganska ofta tom. Var det månne där de höll Anna fången? Jag tittade på klockan. Hon var nästan fyra. Jag sade till Gambrinowitz att jag snart måste ta mig till Södra Liden även om jag inte förväntade mig att finna Anna där. "Jag kör dig bort", svarade han. "Jag har också en del att berätta."

Det visade sig att AB Vattenvärlden för några år sedan hade figurerat i en utredning som omfattade ett känt motorcykelgäng i staden. Polisen hade inte funnit några konkreta bevis för oegentligheter i samröret mellan företaget och mc-klubben, men utredarna var övertygade om att Vattenvärlden inte hade rent mjöl i påsen. Firmatecknaren hade ett förflutet i klubben även om han inte längre betraktades som medlem, och jag såg genast hövding Svartvatten framför mig gasande och glassande på en chopper. Den bilden satt perfekt! Till yttermera visso hade det visat sig att både företaget och mc-klubben hade nära kontakter med liknande organisationer i Bostonområdet, mina hemtrakter från vilka mannen från Virginia hade fördrivit mig och där han nu härskade i ensamt majestät. "Följ upp det spåret!" sade jag till Gambrinowitz när han släppte av mig utanför krogen. "Jag ringer dig ikväll." Där inne var det tomt så när som på ett par losers som hängde i baren. Jag kände mycket väl igen dem, de började alltid tidigt. Jag hoppades bara att de inte var alltför fulla och snacksaliga. Jag hade varken tid eller intresse av att slänga käft med dem just nu. Min vän patron hälsade mig med ett par standardfraser och såg till att det strax stod en öl och en sup på bardisken. Därefter försvann han ut i köket, också han tacksamt ointresserad av dösnack. Klockan blev fem, kvart över och nästan halv utan att Anna dök upp, precis som jag hade förväntat mig. Det värkte i hjärtat och jag kände missmodet gripa om hjärnans få ljusa vrår. Allt var svart. Jag kämpade emot, för jag visste att uppgivenheten var min värsta fiende. Jag hade precis beställt in ännu ett järn när Pinnen plötsligt steg in genom dörren, skinntorr och livrädd som vanligt. "Glöm att du sett mig här, Donard", muttrade han skräckslaget innan jag hann säga något. "Gå hem", fortsatte han. "Gå bara hem!" Sedan vände han på klacken och försvann ut genom dörren utan att ta sig en enda drink. Besynnerligt!

Jag gjorde som Pinnen sade, betalade och vände hemåt. Han skulle aldrig ha gjort något sådant om han inte hade fått betalt för att göra det. Jag hade kommit tio meter upp för Kungshöjdsgatan när en brinnande tändsticka plötsligt damp ned framför fötterna på mig. Jag vände mig om och tittade ned mot baksidan av gamla Telegrafverket, och efter en liten stund kunde jag se konturerna av en mycket liten människa som gömde sig i ett prång. Dvärgen! Jag gick tillbaka och tog mig in på gården och försvann bort mot dvärgen. "Psst!" viskade han när jag passerade. Han höll ett finger framför munnen för att framhålla vikten av diskretion. "Vad vill du?" undrade jag. "Vem är du?" "En hjälpare", viskade dvärgen. "En räddare i nöden. Lyssna på mig så kanske din tjej får leva." "Har Svartvatten skickat dig?" undrade jag. "Jag kommer ensam, på eget bevåg", svarade dvärgen. "Med risk för livet, för att betala en skuld." Jag brydde mig inte om att ta reda på vad han menade med det sista, utan fortsatte bistert utfrågningen: "Vet du var hon är?" "Jag vet någon som kanske vet", svarade dvärgen. "Vem då?!" sporde jag otåligt. "George Bush!" svarade dvärgen. "Driver du med mig?!" snäste jag. Dvärgen skakade på huvudet. Sedan berättade han en alldeles fantastisk historia. "Du vet, Bush var ju här för sju år sedan", började han. "När de slog sönder staden." Jag nickade otåligt och dvärgen fortsatte genast. "Det var innan allt det där med terrorister och Irak hade hänt, och ännu hade karlen inte gjort särskilt mycket. Han var egentligen en fridsam herre som inte ville någon illa. De där andra däremot, Rumsfeld och Cheney, de sökte med ljus och lykta efter en anledning att ställa till bråk. När presidenten var i Göteborg såg de till att supa ned honom – han är ju gammal alkis, som du vet – och ersatte honom med en dubbelgångare som gjorde som de ville. Sedan flög de in planen i skyskraporna och startade alla krig. De tjänade stora pengar på detta. Precis som min herre. Och den riktige George Bush, han bor i själva verket i en källare i Göteborg. Jag tror du vet var." "Skitsnack!" utbrast jag. "Vad är det här för jävla dimridåer?!" "Åk dit och kolla själv", sade dvärgen. "Men varför skulle George Bush – eller vem fan det nu är! – veta något om Anna?" undrade jag misstänksamt. "Därför att han inte är så dum som alla tror. Han bor där i sin källare och låter Svarvatten tro att han inte fattar något, men i själva verket vet han precis vad som pågår i det där huset. Han vet allt om Vattenvärldens förbindelser med den undre världen i både Sverige och USA och om deras kontakter med Vita Huset och dubbelgångaren. Resten får du ta reda på själv. Min skuld är betald. Nu måste jag försvinna!" Innan jag hann säga något vände dvärgen på klacken och började springa ned mot Kaserntorget. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. Nog hade jag väl hört många fantastiska historier i mina dagar, men den här tog allt priset. Jag skyndade uppför trappan till Kungshöjdsgatan och tog sikte på hemmet. En redig glögg med mycket Paddy's var vad jag behövde nu. Och en glasmästare. Stor sak i det, kung Bore kunde inte göra mig något. Isvinden som genomfor mitt hjärta var långt mycket värre än så. Den kunde bara Paddy göra något åt.