IV. Ett satans sällskap

Det stod en dvärg nedanför trappan till Börshuset. Liten, ensam, med en kokande vrede som bara var hans, ingen annans. För honom fanns inte rum i den myllrande massan som myste i demonstrationen på Gustaf Adolfstorg. För honom fanns bara rum i ensamheten. Han muttrade och rökte och drog hela tiden handen genom det krulliga håret som för att försäkra sig om att det fortfarande var kvar. Jag hade traskat ned till Nordstan för att köpa en pava på bolaget. Ibland föredrog jag att gå dit i stället för till Kungstorget. Nu var jag på väg till mötet med Pinnen på stamkrogen, och det var på vägen dit som jag fick syn på dvärgen. Det var något med honom som gjorde mig misstänksam. Så länge jag betraktade honom såg han åt ett annat håll, men så fort jag vände bort blicken tittade han på mig igen. Jag upprepade proceduren ett par, tre gånger innan jag sakta började röra mig genom folkmassan. Dvärgen följde efter. Framme vid hållplatsen på Norra Hamngatan stannade jag upp, tände en cigarett och drog ett par bloss. Jag vände mig om och fick syn på dvärgen som iakttog mig från fundamentet till kungastatyn. När han såg att jag tittade åt hans håll hoppade han ned på marken och försvann i massan. Efter en liten stund dök han upp under en av det till julgranar förvandlade gatlyktorna ett tjugotal meter bort. Dödläge. Jag drog ytterligare ett par bloss och försökte se ut som om jag ingenting begrep. Till slut stannade en buss till och dvärgen närmade sig nervöst. Jag tog det lugnt och tittade upp mot den fuktiga natthimlen. Dvärgen stannade kvar. Inte förrän dörrarna stängdes kastade jag mig fram och trängde mig emellan dem. Bussen frustade, chauffören grymtade och dvärgen satte sig i rörelse. När han var vidpass fem meter därifrån gjorde bussen detsamma. Jag tjuvåkte ända till Lilla Torget. Dvärgen däremot åkte förmodligen på stryk av Bockskäggsmannen.

Nöjd med förlusten av min förföljare vandrade jag Ekelundsgatan bort till Seven Eleven där jag köpte cigaretter. Sedan fortsatte jag uppför Kungsgatan till Södra Liden där jag slog mig ned i baren och beställde in en fyra Paddy’s och en pilsner. Jag småpratade litet med ägaren som jag kände sedan många år tillbaka. Efter en stund lämnade han mig för nya kunder och jag plockade fram broschyrerna som jag hade fått av den leende brunetten i Johanneberg. För bara femtontusen kronor kunde jag få en introduktionskurs i den Förstes läror. Den (liksom alla kurser) hölls av den Förstes ombudsman, den store Vattendelarens löjtnant, den störste bland människor, oraklet från Liljeforsgatan, översteprästen Black Water. Detta namn återkom ständigt, både på engelska och i svensk översättning: Svartvatten. ”Har du också funderat på Syndafloden?” stod det i ingressen. ”Har du undrat över hur Gud utan vidare kunde göra så att hela världen översvämmades på ett ögonblick?” (Det sista var naturligtvis fel. I Bibeln står det att herren lät regnet falla över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.) ”Tänk dig då att Gud ÄR vattnet, samma vatten som en gång också var vi och som omslöt hela jorden. Men detta är inte den gud som den kapitalistiska statssocialismen och den judo-kristna konspirationen har lurat dig att tro på. Detta är den Förste, och det var han som en gång skilde vattnet från land och lät människorna ta gestalt och resa sig över jorden. Därför kallas han också den store Vattendelaren. Men människan har förverkat det kött och blod som springer ur marken som den Förste lät komma i dager. Hon har förslösat det på otukt, lidelse, girighet och frosseri, och glömt bort kärleken till alltings ursprung. Hon har lönat den Förste, sin skapare, illa och nu har han tröttnat. Syndafloden närmar sig, men för den som gör bot och renar sitt hjärta finns ännu plats i Vågskålen. Vill du också höra dit, vill du också höra till?”

För den som rensar sin plånbok finns ännu plats i Vågskålen, muttrade jag för mig själv. Så vad var det då jag förmodades vilja tillhöra om jag bara hostade upp mina samlade tillgångar och överlämnade dem till hövding Svartvatten? Jo (och här brast jag ut i skratt så att hela lokalen vände sig mot mig och den välvillige ägaren genast skyndade fram med en ny Paddy’s. En sexa för säkerhets skull.) – Vadarfolket! Jag hade sprungit på många märkliga namn och församlingar i mina dagar, men detta tog priset. Den som efter långa, hårda och framför allt dyra studier bestod inträdesprovet kunde möjligen tas upp som medlem i den exklusiva skara som den Förste hade valt ut att räddas undan vattnets vrede. Varje församlingsmedlem förväntades underkasta sig en rad besynnerliga riter. Märkligast var den som anmodade lärjungarna att så ofta som möjligt, men vid åtminstone tre halvtimmeslånga tillfällen om dagen, vada barfota i vatten som räckte upp till vristerna. Därmed visade man den Förste vördnad och underkastelse och blev i bästa fall, via fötterna, förlåten och renad från sina synder. Jag undrade om hövding Svartvatten i lönndom gav alla sina lärjungar samma öknamn: Skrumpfot. Stor sak i det, han skrattade i alla fall hela vägen till banken. Det hade jag gjort. Ett annat pikant inslag i läran var tron på ryttarstatyernas makt. Till dem hyste tydligen den Förste en särskild kärlek, och när tiden var inne skulle de vakna till liv och leda de överlevande lärjungarna i slutstriden mot den store satan, Mulltrollet, som levde i jordens inre. Jag såg framför mig hur Karl IX stegrade sin Kopparmärra och sprängde ned i underjorden utropande: ”Vad är väl Stångebro mot detta?!” Nåväl, ille faciet. Han skall göra’t! Ett sådant skitprat, väste jag och tömde glaset just som Pinnen steg in genom dörren.

Pinnen var en skintorr figur som försörjde sig på diverse skojerier i konstbranschen. Han kunde lura på vem som helst en halvtaskig tavla eller en poänglös performance, och han älskade att berätta historien om hur han en gång hade kört upp Konstnärsnämnden på ett par hundra papp för ett projekt som gick ut på – ingenting! Men det blev åtminstone en rejäl projektbeskrivning på närmare tjugo sidor där Pinnen i detalj redogjorde för tomhetens existentiella betydelse för den urbana människans alienation i vardagen. Handläggaren fick sedermera sparken, men Pinnen fick behålla pengarna. Han hade trots allt inte gjort något fel, bara vad han hade utlovat i ansökan – ingenting! Pinnen rörde sig i utkanten av den undre världen, han var på många sätt den där nödvändiga länken som förband de olika delarna av ett ljusskyggt sällskap som vårdade hemligheter lika ömt som Hugh Heffner gjorde sin Viagra. Det Pinnen inte visste om vad som rörde sig bland tjuvar och banditer i staden, det visste nog ingen. Han skakade på den taniga kroppen när han kom in, tittade sig nervöst omkring och lommade fram till mig i baren. "Har du nån sprit eller?" flämtade han. Jag tecknade åt min vän bartendern och snart stod en öl och en sexa Paddy's på disken framför Pinnen. Han svalde whiskyn i en klunk och sköljde ned den med litet pilsner. "En död snut", började han. "Inget bra." Han tog en ny klunk öl och hostade litet. "Din kompis. Tråkigt. Men håll dig borta, Donard. Det här är för stort för dig." "Hur så?" undrade jag och lät oberörd. "Black magic, vet du. Som i Amerika. Vodoo och sån skit. Dom här killarna har kontakt med djävulen!"

Han lät förstå att han ville ha mer sprit och jag beställde in en ny sexa åt honom. "Jag har hört att det har kommit nån till stan som letar efter dig", fortsatte han. "Ingen som du rår på. Håll dig undan, dra iväg nånstans, fly fältet, ta en resa till Thailand. Vad fan som helst! Här har du ingen chans." "Det skiter jag i!" snäste jag och lät lika bister som jag kände mig. "Säg vad du vet och låt mig ta skiten! Jag kommer inte undan även om jag skulle vilja." "Ok", började han efter en stunds tvekan. Han svepte den andra sexan innan han fortsatte. "Jag har hört att dom där häxorna och trollkarlarna håller till nånstans i Johanneberg. På Liljeforsgatan var det visst. Det är allt jag vet." "Gott", sade jag och gjorde klart att vi var färdiga med varandra. "Håll dig i närheten, jag kanske behöver dig igen." Pinnen hajade till. "Tror inte det, tror inte det…" mumlade han och reste sig och försvann genom dörren ut på Kungsgatan. Jag kände att det var dags för mig också, så jag tömde glaset och vinkade adjö till patron. Det hade varit en lång dag och jag behövde min skönhetssömn. Och en drink till i ensamhet. Jag traskade den korta biten upp till Arsenalsgatan och satte nyckeln i låset när jag plötsligt såg en skugga försvinna nedför trapporna till Billhälls. En liten skugga. Dvärgen. En enveten jäkel, tänkte jag. Slug som fan. Jag undrade vem han var. Nyckeln till Liljeforsgatan kanske. Svartvattens egen lilla flaska. Nåväl, det fick stå an tills imorgon. Först ett järn och sedan sängen. Jag suckade för mig själv. Det skulle bli en jul som alla andra.