VIII. En smula visshet

'Doktorn' hade en osviklig förmåga att minnas varje människa han någonsin hade träffat, vilket säkert var en mycket god egenskap i hans bransch. Dvärgen hade han bara stött på en gång, på ett vernissage för ett par, tre år sedan för en mycket traditionell (eller konservativ, som många skulle säga) konstnär som målade vatten i alla färger och former. 'Doktorn', som inte var främmande för någon skröna, hade med stort intresse lyssnat till historien om George Walker Bush, som under sitt besök i Göteborg hade supits ned av köpta Secret Servicemän och sedan dumpats i källaren på Liljeforsgatan. "Jag tyckte nog att han hade litet rätt", skorrade 'Doktorn' medkännande. "En alkis är alltid en alkis, hur religiös han än blir! Jag tror han är snäll, den där Bush, inte alls en sådan där elak typ som sitter där nu. Vad tror du?" Jag svepte kaffet som jag hade spetsat med Paddy's under bordet och funderade över frågan. "Men farsan då", sade jag till sist. "Herbert Walker. Varför skulle han låta något sådant ske med sin försfödde son?" "Där har du en iskall jävel!" utbrast 'Doktorn' med ovanlig inlevelse. "Hans enda intresse är att styra landet som han själv skulle gjort. Pojken var bara en förlängning av hans eget mandat. Den där konspirationen, den hade han tänkt ut sedan länge!" "Men Bush den äldre hade ju en helt annan inställning till utrikespolitik som byggde på internationellt samförstånd" invände jag. "Hans politik kommer inte i närheten av den som formulerats av Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz." "Men du är ju för sjutton amerikan!" utbrast 'Doktorn' och skorrade så bord och stolar skakade i hela lokalen. "Ser du inte sambandet?! Alla var ju med under Nixon! Bush den äldre blev FN-ambassadör, ordförande i den Republikanska Nationella Kommittén, och till sist utnämnd till CIA-chef av Gerald Ford – som var Nixons vicepresident! Cheney jobbade sig upp inom Nixonadministrationen och slutade som stabschef hos Ford – den yngste någonsin! Rumsfeld var NATO-ambassadör under Nixon och försvarsminister under Ford. Och Wolfowitz, demokraten som blev republikan – han jobbade sig upp hos Nixon, men utnämndes senare av Bush den äldre att sitta i en beredning som kom fram till en helt annan, mycket dystrare bild av det sovjetiska hotet än CIA dittills hade velat erkänna! Vet du ingenting, eller?!" 'Doktorn' lät både förnärmad och triumfatorisk på samma gång, och jag kände mig litet dum. Jag hade aldrig varit någon större konspirationsteoretiker. och jag hade fortfarande svårt att ta till mig så kontroversiella sanningar. En del av mitt hjärta bibehöll någon slags perverterad form av idealism; jag trodde fortfarande på konstitutionen. 'Doktorn' tittade misstroget på mig. "Jag tycker du skall kika på den där källaren i Johanneberg", sade han till sist. "Ja, jag vet väl inte, men jag tror att dvärgen har rätt." Jag tömde ännu en kopp kaffe och reste mig för att gå när 'Doktorn' hejdade mig med en menande blick på plånboken i innerfickan. Jag drog ett par djupa suckar och stack en halv bumling i handen på Stefansson. Sedan gick jag därifrån med mitt alldeles eget exemplar av 'Bajsande cockerspaniel'. Jag tänkte att jag får väl hänga den på skithuset.

"Det var allt en jävla skröna!" skrockade Gambrinowitz när vi kom ut på gatan. "Jovisst", muttrade jag eftertänksamt. Jag hade börjat ta historien på allvar. "Men tänk om han har rätt?!" utbrast jag plötsligt och förvånade mig själv. Gambrinowitz stannade upp och tittade på mig. "Är du fullständigt från vettet eller?!" sporde han, uppriktigt förvånat. "Jag borde ta den där pluntan ifrån dig!" "Det handlar inte om spriten", försäkrade jag utan att egentligen veta. "Men det är något med både dvärgen och 'Doktorn' som stinker av uppriktighet. Jag tror inte att någon av dem ljuger. Med dvärgen vet jag inte varför, men 'Doktorn' – trots att han är som han är brukar han ha en jäkla känsla för att läsa människor. Jag litar på hans instinkter!" "Nåväl", suckade Gambrinowitz. "Tyck vad du vill. Men jag kan inte jobba med någon som tror på spöken." "Jag tror inte på spöken", svarade jag. "Men precis som Oscar Wilde är jag jävligt rädd för dem!" Gambrinowitz stönade. "Jag fortsätter med ekokopplingen. Gör vad du vill, men räkna inte med mitt stöd om du går ned dig i allt för många fyllevillor. Min vän och kollega är död. Jag kan inte slösa bort den här utredningen på en gammal alkis, hur smart du än är." "Gör vad du måste", sade jag och ryckte på axlarna. "Jag skall titta närmare på det här ikväll. Jag ringer om det dyker upp något." "Det hoppas jag verkligen!" utbrast Gambrinowitz med all sarkasm hans fantasi kunde uppbåda. Sedan försvann han mot bilen som fortfarande stod parkerad vid Lilla Torget. Själv vandrade jag ned mot Brunnsparken. Jag behövde luft och den stadens distraktion som ibland förmår skingra tankarna bara för att samla dem igen. I rätt ordning. Jag såg en rödmålad likkista med julklappssnören flyta framför Lejonbron, mitt i Stora Hamnkanalen, och tänkte att där har Pinnen gjort sig ännu en slant. Vid busshållplatsen på Gustaf Adolfstorg möttes jag av årets Kapp Ahlmodell som skrevade mot mig iförd endast skridskor och vida, färggranna underkläder i förment silke. Jag förstod inte det där med skridskorna. Holdiday on ice, visst. Men att knulla i rinken? Då vill man verkligen göra det svårt för sig! Stor sak i det, alla har vi våra egna vägar till den där omhuldade tillfredsställelsen som i allt väsentligt förknippas med sexualiteten. Och som därför allt som oftast är ett enda stort lurendrejeri. Jag tänkte på Anna. Att ligga med henne var nog det närmaste jag någonsin skulle komma paradiset. Men paradiset hade inte längre rum för mig. Och nu var förmodligen den sista vägen dit stängd för evigt. Jag kunde inte räkna med annat än att Anna redan var död. Paradiset, funderade jag, och tänkte av någon anledning på alla dejtingsajter som gör reklam för sig vart man än kommer på nätet. 'Find your match!', 'Hitta din perfekta partner!' Vi är fullständigt upptagna av tanken på att hitta det perfekta i ett liv som kräver allt mer av oss. Men det finns inget som är perfekt i relationen mellan två människor. Perfektionen skulle döda allt känsloliv och leda till den entropi som anses vara slutsatsen av termodynamikens andra huvudsats. Det sägs att en av vetenskapsmännen bakom teorin tog livet av sig. Förmodligen därför att han rent allmänt sett var en melankoliskt lagd herre, men förment därför att den totala värmeutjämningen – jämlikheten eller likgiltigheten – skulle resultera i ett universum där ingenting kunde leva. Intigheten, tänkte jag. Gud vad underbart!

Jag fortsatte min vandring uppför Östra Hamngatan och Avenyn, bländad av de blå och gula ljusen som kantade min väg från träd och lyktstolpar. Jag tänkte på Stortomten som äntligen hade kastat tomteluvan i elden för att leva ett stillsamt liv på landet. Det var åtminstone vad han sade, men fan tro't! Och jag tänkte på Tomtemor som nu drog på sig förklädet och förväntade sig att hela staden skulle kasta sig för hennes fötter. Det var trots allt hon som hade kommit på att kalla den helt nya anläggningen Gamla Ullevi med motiveringen att det femtio år äldre Nya redan fanns. Ett sant genidrag! Mest tänkte jag på det faktum att hela staden satt i händerna på Motown. Ford och General Motors – ungefär som om Phil Spector höll en puffra mot vårt huvud! (Vilket han uppenbarligen har en viss fallenhet för. Magnum .357 – the Wall of Sound!) Och så finanskrisen då, den sista spiken i kistan för en sedan länge överstånden bilindustri. Jag tänkte att den var resultatet av kombinationen av två helt olika mänskliga förmågor: den att göra sig föreställningar om framtiden och därför kunna planera sin morgondag, och den att tro, eller snarare göra sig förhoppningar om, att allt skall förbli vid det gamla fast hon vet att det inte är så. Den kamp mellan radikalism och konservatism som ofta tillskrivs den politiska eller filosofiska sfären, som om den bara vore resultatet av intellektuell överbyggnad, är alltså i själva verket djupt förankrad i varje människas inre. Jag undrade om Stortomten förstod något av detta. Eller Tomtemor. Ingen av dem hade tidigare slagit mig som några större tänkare. Men det är kanske inte vad en stad behöver. Bättre då med någon som fixar spårvagnskurer och julbelysning utan att ställa alltför många frågor. Utan att fråga alltför många andra. Detta brukar nämligen framhållas som en av Göteborgs fördelar: att avståndet mellan förslag och beslut är påfallande kort. En deliberativ demokrat skulle naturligtvis med rätta kunna påstå det motsatta. Men visst, tänkte jag – det blir ju någonting gjort. Och så slog det mig: demokrat! Boston, det var ett grundmurat demokratiskt fäste, också vad gällde den organiserade brottsligheten. (Och då räknar jag inte ens in Joe Kennedy!) Men mannen från Virginia sprang ur the great realignment på 1960- talet, då tidigare demokratiska fästen hade gjorts republikanska därför att värderingar plötsligt föll på plats med partifärg. En republikan i Boston, utsänd för att omvända det liberala Massachusetts, kanske rent av hela New England – fanns där möjligen ett samband med den fantastiska historien som dvärgen hade berättat för både mig och 'Doktorn'? Jag kände att jag var någonting på spåret, men tröttheten hindrade mig från att se hela bilden. Jag skyndade bort genom Kungsparken och nådde snart mitt älskade Kungshöjd där Paddy väntade på mig i soffan.

VII. En självpålagd ockerränta

Det som retar bödeln är att han aldrig kommer åt offrets innersta hemligheter. Hur många cigarettfimpar han än trycker mot bröstvårtorna, hur många naglar han än rycker ur fingrar och tårar, hur många volt han än skickar genom könsorganen – i slutändan vet han aldrig vad offret tänker i sitt inre. Han vet därför inte heller vad för slags information som han går miste om. De avgörande moraliska valen är inte åtkomliga för någon annan människa, de går inte att ändra eller manipulera, inte att förvägra, utdriva eller förringa. När Torquemada tvingade kättare att omvända sig på sträckbänken kunde han aldrig veta om denna radikala omsvängning verkligen sprang ur deras hjärtan. Man får misstänka att han snarare anade motsatsen. Den sanne kättaren låter sig aldrig omvändas, hans öde kan bara tjäna till varnagel för kommande generationer som därigenom kanske kan låta sina ännu outvecklade sentiment och sinnelag manipuleras i riktning mot den rätta läran. "Se vad gud lät ske med dem som valde Satans stickspår!" Detta sagt, naturligtvis, i den mån man alls tror att Torquemada hade några som helst idealistiska motiv. Det är, som Dickens säger, "förunderligt att tänka sig att varje människa är skapad att vara en sådan gåta och hemlighet för varje annan". Det är märkligt att föreställa sig att man egentligen inte vet särskilt mycket om vad som rör sig i huvudet på dem som står en närmast. Man vet vad de väljer att avslöja, inte mer. Och knappt det, för ofta måste varje ord och mening tolkas och stoppas in i sammanhang som det har tagit lång tid att förstå. Detta är naturligtvis vad som utvecklas i djupare relationer. De som står ut med den kamp som det innebär att lära känna någon annan kan i bästa fall se fram emot ett långt liv tillsammans. Det gäller såväl vänner som familjemedlemmar och kärlekar. Men åter till bödeln: inför honom kan offret, väl införstådd med vad som väntar, välja att antingen förlåta eller fördöma. Bödeln, berusad av den makt han känner när han sätter sig till doms över liv och död, hamnar lätt i villfarelsen att han äger det gudomliga imperativet. I själva verket är det tvärtom: den som sitter med makten att förlåta eller fördöma sin fiende är den som kommer närmast guds makt och härlighet. Att plåga och döda är lätt för den som har lärt sig; det stora och svåra ligger i förmågan att förlåta. Det är den som bödeln aldrig kommer åt. Det vet han, och det retar honom.

Dvärgen sade inte ett ord på all den tid som bockskäggsmannen Svartvatten ägnade åt att sakta spruta in vatten genom urinröret tills blåsan slutligen sprack. Det var som om all förmåga till sinnesrörelse hade lämnat honom långt tidigare tillsammans med förmågan att känna smärta. Livet hade sedan länge förvandlat hans inre till ett stumt, slutet rum dit inga djupare intryck ägde tillträde. Det enda som levde där var den transmogrifierade smärta som vi kallar vrede. När blåsan sprack förvreds emellertid hans ansikte i en grimas som visserligen utstrålade smärta, men framför allt förakt. Svartvatten, rasande över att inte ha lyckats få ett ord ur den döende dvärgen, skrek så det ekade i den kala betongkällaren: "Den lusen skall stå där alla kan se honom!" Med detta avsåg han att spetsa dvärgen på en påle som sedan skulle resas på en plats där han skulle bli föremål för allmän beskådan. Strax förde fyra av lärjungarna ut den livlösa dvärgen i en sopsäck och placerade honom i bakluckan på en Volvobil av äldre modell. Svartvatten, förödmjukad efter den misslyckade tortyrsessionen, talade mässande om vikten av att tillfoga dvärgen största möjliga smärta vid införandet av pålen i kroppen. "Se till att han lever en stund till!" fräste han. "Men var säkra på att han kommer att dö. Utan att någonsin tala igen!" En svår beställning förvisso, men han var förmodligen införstådd med att dvärgen inte kunde leva länge till med en sprucken blåsa. Orden var snarare ett fåfängt försök att återupprätta den auktoritet som tycktes ha gått honom förlorad när dvärgen vägrade att böna och be för sitt liv. Halvfyra på morgonen begav sig lärjungarna ned till Lilla Torget där de raskt förde upp en granstör i ändtarmen på den ännu levande dvärgen. Sedan förankrade de ekipaget djupt i rabatten framför statyn av Jonas Alströmer, potatismästaren från Alingsås. Platsen var väl vald, eftersom den är mycket offentlig från tidig morgon till sent på kvällen. Däremot bor det inte särskilt många i de intilliggande fastigheterna, varför risken för upptäckt var ganska liten så länge polisen inte dök upp. Och var de höll till kunde man veta genom polisradion. En och annan taxichaufför kunde visserligen tänkas köra förbi, men de trodde nog snarare att det rörde sig om något slags Chalmersspex. Ingen kunde ännu ana att figuren på granstören var en riktig människa. Därtill var det alltför mörkt. Hela processen tog inte mycket mer än fem minuter. Dvärgen var trots allt nästan död, och man kunde bara ana svaga kvidanden från honom när stören trängde genom hans inälvor. Långt innan gryningen hade livet runnit ur honom. Han tog sina hemligheter med sig i graven, väl medveten om att han hade betalat sin skuld med en ränta långt högre än någon kunde begära. Det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan hela sanningen uppenbarade sig för mig. Det var förvisso en stor skuld, men priset dvärgen valde att betala var långt mycket större. Hövding Svartvatten sov inte mycket den natten. Den vetskapen gjorde förmodligen dvärgen tillfreds när han till sist slutade andas någon gång före fem på morgonen. Några minuter senare gick larmet till polisen. Strax därefter ringde det hos mig.

Gambrinowitz hade jour den natten. Den stackaren hade inte sovit många timmar sedan mordet på Björk två dygn tidigare. Jag hade bara nämnt dvärgen för honom i förbifarten, men det räckte för att han skulle lägga ihop två och två när han kom fram till Lilla Torget. Själv var jag ganska medtagen efter för litet sömn och en tämligen utdragen tillställning med Paddy kvällen innan. Några raska supar fick livsandarna att vakna till liv igen, och jag kastade på mig rocken och skyndade ned till torget. På vägen tänkte jag över allt som hade hänt dagen innan. Anna hade uppenbarligen varit försvunnen i över en vecka, men Svartvatten hade ju sänt ut sina lärjungar för att finna henne. Betydde det att han inte hade med hennes försvinnande att göra? Det hade jag svårt att tro. Besöket i butiken, Pinnens kryptiska ord "Pepparkakor på Liljeforsgatan" – var detta bara dimridåer för att lura mig att tro att jag visste mer än jag gjorde? Var det i själva verket så att jag lät dessa kusliga typer styra mitt handlande på grund av samband som jag ännu inte såg? Fanns det en dold plan som de kände till men inte jag? Varför i så fall blanda in Marie? Vad tjänade det till att jag skulle veta om hennes förräderi? Och dvärgen sedan – var han också en skenmanöver, eller fanns det någon sanning i den fantastiska historien om den riktige George Bush som bodde i en källare i Johanneberg? Det faktum att dvärgen tydligen var död gjorde det mer sannolikt att han hade agerat av egen vilja, mot Svartvattens intressen. Å andra sidan tycktes Vadarfolket bestå av fanatiker som gjorde vad som helst för sin herre, den Förste, och mästaren, hövding Svartvatten. Allt vi visste med säkerhet var att AB Vattenvärlden hade kontakter med personer och organisationer i Bostonområdet. Och naturtligtvis det faktum att Annas lägenhet var tom så när som på en docka utklädd till clown som tack vare avancerad teknik skrattade på kommando. Jag var clownen, det var ganska uppenbart. Det gjorde nästan allt jag visste meningslöst, eftersom det hade lagts till rätta för mig av någon annan. Allt möjligen utom då den otroliga historien om George Bush. Jag beslöt mig för att titta närmare på den saken till kvällen.

"Jo, det är han", svarade jag när Gambrinowitz frågade om jag kände igen dvärgen som nu låg på marken men fortfarande hade pålen kvar i kroppen. Jorden omkring hålet där pålen hade stått hade antagit en mörkbrun ton efter det blod som hade runnit ur dvärgen. Svartvattens lärjungar var allt riktiga klåpare, tänkte jag. På tsar Peters tid såg man till att folk som spetsades på pålar levde i dagar efteråt. "Jag träffade honom igår kväll", påpekade jag och Gambrinowitz blev förargad. "Varför sade du inget?!" snäste han. "Jag trodde att vi jobbade tillsammans." "Det var sent och jag var trött", förklarade jag. "Och du hade ändå bara skrattat åt vad han sade. Men nu berättar jag gärna över en kaffe på Smedjegatan." Efter en stund var Gambrinowitz färdig med sin brottsplatsundersökning och vi promenerade bort till arbetarfiket på Smedjegatan för kaffe och frukost. Därinne var det redan fullt. Vid ett av borden satt till min förvåning två gamla skojare som jag understundom råkade ut för: Stefansson, en halvmesyr till konstnär som ofta gjorde affärer med Pinnen, och så 'Doktorn', en medicinare som mest umgicks med konsthandlare och andra av tvivelaktig karaktär. 'Doktorn' var doktor i psykiska och nervösa sjukdomar, och det var förmodligen en bra affär för 'Doktorn' gjorde alla i sin omgivning nippriga. Nu satt de där och diskuterade Stefanssons senaste verk 'Bajsande cockerspaniel'. Jag kastade en blick på duken som flödade över av alltför mycket olja och konstaterade att titeln åtminstone till dels var rätt träffande. Däremot kunde jag inte se cockerspanieln. Stefansson vred litet på sig, men 'Doktorn' skrattade gott. "Vad är det som händer därborta på torget?" skorrade han på sitt omisskännliga vis. "Inget särskilt", svarade jag. "Bara en dvärg som har fått en pinne i röven." 'Doktorn' skrattade igen. "En dvärg, säger du – inte den som brukade prata om George Bush i en källare, va?" Jag hajade till. "Vad vet du om det?!" undrade jag med plötsligt allvar. "Tja, sätt dig ned skall jag berätta", skorrade 'Doktorn'. "Men då får du allt lova att köpa Stefanssons målning. Den är fin!" Jag kastade ännu en blick på den hopplösa målningen. "Ja, det är väl som med all modern konst", började jag. "Det tar tid att se hunden för all skit!" 'Doktorn' skrattade så han grät och snart stod en kanna kaffe på bordet. Det var skönt att Gambrinowitz hade förstått det där med arbetsfördelning.

VI. Bomber och granater!

Anna stod inte att finna någonstans. På jobbet hade de inte sett röken av henne på nästan en vecka, och hennes mor, som jag visste att hon hade nära kontakt med, hade inte hört av henne på lika länge. Efter att Gambrinowitz hade skickat ut en efterlysning till alla bilar i Göteborgsområdet, begav vi oss till hennes lägenhet på Mellangatan i Haga tillsammans med ett par uniformer. Inifrån lägenheten kunde vi höra ljudet av "Send in the clowns" med Frank Sinatra, men hur vi än ringde och bankade på dörren kom ingen och öppnade. Jag kikade genom brevinkastet och kunde konstatera att där låg post och tidningar från minst en vecka tillbaka. "Titta själv", sade jag till Gambrinowitz samtidigt som låten började om igen. Han kastade ett öga genom luckan varefter han tecknade åt uniformerna att ta fram kofoten. Det smällde till när låset gav vika och dörren gick upp. Vi kämpade oss genom posthögen och in i vardagsrummet där vi möttes av en lika barnslig som skrämmande syn: mitt på golvet i rummet stod en docka i naturlig storlek utklädd till clown, komplett med dräkt och näsa, mössa och stora, röda läppar. När vi steg in i rummet begynte dockan skratta samtidigt som den böjde och vickade på huvudet. Skrattet sög luften ur lungorna, dockan andades in med ett skriande läte och brast sedan ut i ett än värre skrattanfall. Sedan tystnade den för ett ögonblick och musiken började om igen. Vi drog oss tillbaka till sovrummet som vi snabbt konstaterade var tomt. Ingen hade förmodligen sovit i sängen på flera dagar. Fönstret stod fortfarande på glänt. "Ok, nu utrymmer vi!" ropade Gambrinowitz och vi lämnade lägenheten tillsammans med uniformerna som genast satte igång att evakuera resten av huset. Under tiden ringde Gambrinowitz dit fler uniformer, tekniker och naturligtvis bombgruppen. Medan vi väntade hjälpte vi uniformerna med evakueringen.

En kvart senare var alla på plats. Efter någon halvtimmes undersökning konstaterade bombgruppen att dockan förmodligen måste skjutas sönder där den stod i rummet. Teknikerna gnällde förstås över detta eftersom en eventuell explosion skulle förstöra alla spår på brottsplatsen. Värden var förmodligen inte heller särskilt nöjd med tanken på att få hela huset utblåst. Men det var bombgruppen som bestämde, och efter ytterligare någon timme var hela kvarteret och intilliggande fastigheter utrymda. En god skytt i någon slags trycksäker kevlardräkt placerades i en byggnad snett över gatan med fritt skottfält till Annas lägenhet. Efter ytterligare några förberedelser fick han grönt ljus för att skjuta skiten ur clownen. Tre skottsalvor ekade snart genom Haga och clownen dansade ett par varv i luften innan den föll samman i en hög på golvet. Ett par månfarare i kevlardräkter tog sig mödosamt upp till lägenheten där de kunde konstatera att dockan inte hade innehållit några sprängämnen, däremot en avancerad teknisk installation som gjorde det möjligt att fjärrstyra den från mycket långt håll. Detsamma kunde sägas om stereon. Efter en stund fick jag och Gambrinowitz göra teknikerna sällskap upp i lägenheten. Där fanns inte mycket att hämta. Gambrinowitz misstänkte att clowndräkten kom från samma företag i Vårgårda som hade tillverkat dekalen. De gjorde tydligen även sådana. Om det visade sig vara sant och den dessutom hade levererats till AB Vattenvärlden på Liljeforsgatan skulle det förmodligen vara skäl nog för en husrannsakan. Jag tvivlade. Det var inga dumskallar vi hade att göra med. På bänken bredvid stereon hittade jag emellertid ett gammalt programblad för julaktiviteter i Johanneskyrkan. Anna var inte särskilt religiös, hon hade knappast sådant liggande i lägenheten. Och Johanneskyrkan hade dessutom varit stängd i många år. Tio år tidigare hade jag dock varit med om en blodig uppgörelse i just den kyrkan, ännu ett försök av mannen från Virginia att lägga mig till handlingarna. Jag mindes det hela med vämjelse. En man hade slutat sina dagar på altarkorset och jag hade tvingats skjuta en annan. Här fanns förvisso en koppling. Idag drevs kyrkan i Stadsmissionens regi och den stod ganska ofta tom. Var det månne där de höll Anna fången? Jag tittade på klockan. Hon var nästan fyra. Jag sade till Gambrinowitz att jag snart måste ta mig till Södra Liden även om jag inte förväntade mig att finna Anna där. "Jag kör dig bort", svarade han. "Jag har också en del att berätta."

Det visade sig att AB Vattenvärlden för några år sedan hade figurerat i en utredning som omfattade ett känt motorcykelgäng i staden. Polisen hade inte funnit några konkreta bevis för oegentligheter i samröret mellan företaget och mc-klubben, men utredarna var övertygade om att Vattenvärlden inte hade rent mjöl i påsen. Firmatecknaren hade ett förflutet i klubben även om han inte längre betraktades som medlem, och jag såg genast hövding Svartvatten framför mig gasande och glassande på en chopper. Den bilden satt perfekt! Till yttermera visso hade det visat sig att både företaget och mc-klubben hade nära kontakter med liknande organisationer i Bostonområdet, mina hemtrakter från vilka mannen från Virginia hade fördrivit mig och där han nu härskade i ensamt majestät. "Följ upp det spåret!" sade jag till Gambrinowitz när han släppte av mig utanför krogen. "Jag ringer dig ikväll." Där inne var det tomt så när som på ett par losers som hängde i baren. Jag kände mycket väl igen dem, de började alltid tidigt. Jag hoppades bara att de inte var alltför fulla och snacksaliga. Jag hade varken tid eller intresse av att slänga käft med dem just nu. Min vän patron hälsade mig med ett par standardfraser och såg till att det strax stod en öl och en sup på bardisken. Därefter försvann han ut i köket, också han tacksamt ointresserad av dösnack. Klockan blev fem, kvart över och nästan halv utan att Anna dök upp, precis som jag hade förväntat mig. Det värkte i hjärtat och jag kände missmodet gripa om hjärnans få ljusa vrår. Allt var svart. Jag kämpade emot, för jag visste att uppgivenheten var min värsta fiende. Jag hade precis beställt in ännu ett järn när Pinnen plötsligt steg in genom dörren, skinntorr och livrädd som vanligt. "Glöm att du sett mig här, Donard", muttrade han skräckslaget innan jag hann säga något. "Gå hem", fortsatte han. "Gå bara hem!" Sedan vände han på klacken och försvann ut genom dörren utan att ta sig en enda drink. Besynnerligt!

Jag gjorde som Pinnen sade, betalade och vände hemåt. Han skulle aldrig ha gjort något sådant om han inte hade fått betalt för att göra det. Jag hade kommit tio meter upp för Kungshöjdsgatan när en brinnande tändsticka plötsligt damp ned framför fötterna på mig. Jag vände mig om och tittade ned mot baksidan av gamla Telegrafverket, och efter en liten stund kunde jag se konturerna av en mycket liten människa som gömde sig i ett prång. Dvärgen! Jag gick tillbaka och tog mig in på gården och försvann bort mot dvärgen. "Psst!" viskade han när jag passerade. Han höll ett finger framför munnen för att framhålla vikten av diskretion. "Vad vill du?" undrade jag. "Vem är du?" "En hjälpare", viskade dvärgen. "En räddare i nöden. Lyssna på mig så kanske din tjej får leva." "Har Svartvatten skickat dig?" undrade jag. "Jag kommer ensam, på eget bevåg", svarade dvärgen. "Med risk för livet, för att betala en skuld." Jag brydde mig inte om att ta reda på vad han menade med det sista, utan fortsatte bistert utfrågningen: "Vet du var hon är?" "Jag vet någon som kanske vet", svarade dvärgen. "Vem då?!" sporde jag otåligt. "George Bush!" svarade dvärgen. "Driver du med mig?!" snäste jag. Dvärgen skakade på huvudet. Sedan berättade han en alldeles fantastisk historia. "Du vet, Bush var ju här för sju år sedan", började han. "När de slog sönder staden." Jag nickade otåligt och dvärgen fortsatte genast. "Det var innan allt det där med terrorister och Irak hade hänt, och ännu hade karlen inte gjort särskilt mycket. Han var egentligen en fridsam herre som inte ville någon illa. De där andra däremot, Rumsfeld och Cheney, de sökte med ljus och lykta efter en anledning att ställa till bråk. När presidenten var i Göteborg såg de till att supa ned honom – han är ju gammal alkis, som du vet – och ersatte honom med en dubbelgångare som gjorde som de ville. Sedan flög de in planen i skyskraporna och startade alla krig. De tjänade stora pengar på detta. Precis som min herre. Och den riktige George Bush, han bor i själva verket i en källare i Göteborg. Jag tror du vet var." "Skitsnack!" utbrast jag. "Vad är det här för jävla dimridåer?!" "Åk dit och kolla själv", sade dvärgen. "Men varför skulle George Bush – eller vem fan det nu är! – veta något om Anna?" undrade jag misstänksamt. "Därför att han inte är så dum som alla tror. Han bor där i sin källare och låter Svarvatten tro att han inte fattar något, men i själva verket vet han precis vad som pågår i det där huset. Han vet allt om Vattenvärldens förbindelser med den undre världen i både Sverige och USA och om deras kontakter med Vita Huset och dubbelgångaren. Resten får du ta reda på själv. Min skuld är betald. Nu måste jag försvinna!" Innan jag hann säga något vände dvärgen på klacken och började springa ned mot Kaserntorget. Själv visste jag inte vad jag skulle tro. Nog hade jag väl hört många fantastiska historier i mina dagar, men den här tog allt priset. Jag skyndade uppför trappan till Kungshöjdsgatan och tog sikte på hemmet. En redig glögg med mycket Paddy's var vad jag behövde nu. Och en glasmästare. Stor sak i det, kung Bore kunde inte göra mig något. Isvinden som genomfor mitt hjärta var långt mycket värre än så. Den kunde bara Paddy göra något åt.

V. Vadarfolkets hämnd

Det var först på morgonen som jag lade märke till lappen som någon hade kastat in genom brevlådan kvällen innan. Jag tänkte genast på dvärgen som hade försvunnit nedför trapporna i mörkret. Men varför skugga mig om han redan visste var jag bodde? Jag plockade upp lappen och tog del av det något kryptiska meddelandet "Pepparkakor på Liljeforsgatan". Ett bageri, undrade jag? Eller en adress, ett hus i brunt med sockersöta karmar och nockar? Efter att ha värmt på litet frukostglögg ringde jag upp Gambrinowitz och berättade vad jag hade fått reda på dagen innan. Det var inte mycket, men det var åtminstone början till ett pussel. Gambrinowitz hade med hjälp av dvd-skivan lyckats spåra dekalen på jackärmen – "Vatten # 1" – till ett företag i Vårgårda som tillverkade reklamprylar. Då levde man alltså av mer än bara hundmat där! Dekalerna hade levererats till AB Vattenvärlden på Liljeforsgatan i Göteborg, en kund sedan mer än två år tillbaka. Det stämde överens med den tid som gått sedan jag och Björk gick bet på fallet där vi hade stött på samma dekal. Det fanns naturligtvis ett samband, men det kunde jag inte se ännu. "Fett!" utbrast jag och lät som en tjugofemåring som just hade tjuvkopplat en PlayStation. "Jag fick precis ett underligt meddelande om ett ställe i Johanneberg. Tror du på slumpen eller?" "Du åker väl dit antar jag", sade Gambrinowitz och lät så där polisaktigt förmanande. "Gör inget dumt bara, ring mig om det händer något." "Visst", muttrade jag utan större inlevelse, men Gambrinowitz lät sig nöja och lovade att under tiden sätta sig in i AB Vattenvärldens affärer. Jag förstod hans oro, för mina ingripanden hade en tendens att sluta i både blod och tumult, men det berodde faktiskt inte på mig. Det var aldrig jag som började. Samtliga tillfällen hade dirigerats av mannen från Virginia, även om han alltså själv aldrig hade visat sitt fula tryne i staden. Vi avslutade och jag värmde på litet mer glögg som jag spädde ut med en skvätt Paddy's. Just som jag förde muggen till munnen slogs köksfönstret sönder av en projektil som kom flygande i en rasande fart och satte sig i väggen, bara någon meter från mig. En pil, helt enkelt. Jag drog i mig spriten av pur förskräckelse och betraktade föremålet som hade öppnat porten för kung Bore så att jag huttrade i kylan. Men Paddy och glöggen gjorde mig snart varmare igen och jag drog pilen ur väggen bara för att finna en fasttejpad lapp strax innanför fjädrarna. Jag slet raskt loss tejpen och vecklade ut den lilla pappersbiten. "Tänk på Anna!" hade någon skrivit med en handstil som påminde om ett barns. Jag genomfors av en rysning långt värre än dem kung Bore någonsin kunde ge mig: om Björk var det första offret stod Anna kanske på tur. Anna var den enda kvinna som hade lycktas röra vid mitt hjärta på alla de år som jag hade bott i Sverige. Men jag hade som sagt aldrig lärt mig att älska igen, och vårt förhållande kunde egentligen bara sluta på ett sätt. Men jag kände fortfarande vansinnigt mycket för henne, det var min sorg att jag aldrig kunde visa henne det, ge henne vad hon behövde. För jag visste att även hon kände något speciellt för mig. Och det visste säkert också min hämnare från Virginia. Jag greps för ett ögonblick av den villrådighet som springer ur paniken, men samtidigt begrep jag att det gällde att hålla huvudet kallt. Min enda ledtråd var ett företag på Liljeforsgatan, det var där jag måste börja. Jag hade ju inte ens Annas telefonnummer.

Det tog mig tio minuter att spänna upp en presenning och några filtar över det krossade köksfönstret. Det fick duga tills jag hade tid att ringa värden, något som inte stod överst på listan just nu. På vägen ned till Grönsakstorget där jag tänkte ta bussen till Johanneberg ringde jag upp en väninna till Anna vars nummer jag fortfarande hade. Det bar mig emot för hon hade alltid varit litet småkär i mig och hon brukade ta tillfället i akt att iscensätta flörtar som kunde ta timmar i anspråk. Den här gången kom jag undan med några minuter innan hon motvilligt berättade att hon hade talat i telefon med Anna bara någon timme tidigare. "Varför bryr du dig om henne?" undrade väninnan irriterat. "Där har du inget att hämta. Har du inte fattat det ännu?" "Marie, det handlar inte om något sådant", försäkrade jag otåligt. "Men det är jävligt viktigt att jag får tag i Anna. Har du hennes nummer eller?" Marie muttrade litet och jag undrade om hon möjligen kunde ringa upp Anna själv och be henne träffa mig på Södra Liden vid femtiden. "Följ med du också!" tillade jag för att göra henne på bättre humör. Det var en eftergift så god som någon. Jag hade aldrig haft mycket till övers för Marie. Folk har minsann underliga vänner! Marie gjorde mig till viljes och jag lämnade saken i hennes händer. Ett trängtande hjärta är ett pålitligt hjärta. Några minuter senare satt jag på bussen till Pilbågsgatan nära Mossens idrottsplats. Därifrån var det bara ett par hundra meter till Liljeforsgatan som ledde rakt in i Johannebergs villakvarter. När jag skulle stiga av stod två biffar till kontrollanter i dörröppningen och ville se ett färdbevis som jag inte hade. I brist på tid och samtalsämnen knäade jag den ene i skrevet varefter jag gav den andre en spark på smalbenet. De vek sig båda dubbelt av smärta vilket gav mig tid att småspringande försvinna in i de labyrintiska kvarteren. Jag kunde höra hur de svor och stönade bakom mig och jag kände mig litet skamsen. Samtidigt gav jag inte mycket för biljettkontrollanter. De verkade alltför ofta vara småpåvar som inte ens hade kommit in på polishögskolan och nu tog varje chans att trycka till sina medmänniskor. Inte alla förstås, men många nog. Åtminstone dem jag hade stött på. Efter några minuter kom jag fram till Liljeforsgatan där jag med en blick över axeln kunde konstatera att mina antagonister hade givit upp förföljandet. Jag slog av på takten och började ta in omgivningen i jakten på det besynnerliga ledordet "pepparkakor". Det verkade inte sannolikt att jag skulle hitta ett bageri bland de fina villorna. I stället utgick jag från att "pepparkakor" måste syfta på ett hus, en adress. Efter fem minuters letande trodde jag mig ha hittat rätt: ett mörkbrunt sekelskifteshus med gröna och vita karmar. Minsann, en boning värdig häxan i sagan om Hans och Greta! Jag förväntade mig att finna tanten med ugnen därinne. Eller kanske snarare en kokande gryta.

Jag smög uppför trappan till ytterdörren där jag fann en oansenlig, dåligt inplastad pappskylt på vilken det stod AB Vattenvärlden. Firman ville uppenbarligen inte göra något väsen av sig. Jag hörde röster inifrån huset och skyndade raskt nedför trappan och gömde mig under ett fönster bakom knuten. Det lät som någon slags mässa där församlingen upprepade mantrat: "Oh vattnets gud, oh hans handgångne på jorden. Måtte den Förste beskydda vår frälsare och vän!" Detta pågick i flera minuter innan ljudet av stolar som skrapade mot golvet tillkännagav att församlingen fick lov att sätta sig. Jag ville se vad som hände därinne så jag kröp bort till ett stort träd som stod några meter från fönstret. Jag bröt ett par grenar av en buske som växte alldeles intill och reste mig försiktigt utefter stammen med buskaget framför ansiktet tills jag nådde upp till en klyka i trädet ungefär i ögonhöjd. Genom de små bladen kunde jag se hur djävulen från dagen innan i butiken med bister stämma talade till sina lärjungar. Hövding Svartvatten förvisso, svart, naturligtvis, från topp till tå, med den där näsan som visste vart den pekade, den fjuniga mustaschen och det styva bockskägget. Och så ögonen, förstås. De små, vakna, kalla, ondsinta. Elaka. Svartvatten var inte glad. "Vi har en förrädare ibland oss!" utbrast han och darrade med överläppen som Adolf Hitler. "Den lille mannen har valt att förråda vårt sällskap och sällat sig till Mulltrollets hantlangare. Han sågs senast smyga omkring hos den där avfödan Donard. Vår vän från Amerika – må hans namn leva i vattnet! – tror att han på något sätt sökte kontakt med honom." Svartvatten lät sin kolsvarta ögon vandra över församlingsmedlemmarna: "Finn honom och ta honom hit så att vi kan förgöra honom!" Församlingen grymtade instämmande och Svartvatten fortsatte: "Den Förste talar inte till oss idag." (Det betydde helt enkelt att det inte regnade. Så mycket hade jag förstått av broschyrerna.) "Det kommer han inte att göra förrän dvärgen och Donard är borta. Men vi vet råd, vi tvekar inte inför något. Vår vän från Amerika är också vår frälsare. Dagen är kommen då agnarna skall skiljas från vetet. Äntligen! Känn ingen frukan, bara glädje över att den Förste nu har kallat er att göra hans vidunderliga verk. Blod! Blod! Blod!” Snart stod hela församlingen runt bordet och skanderade med hövdingen: ”Blod blir åter vatten, blod blir åter vatten!” Kampen mot Mulltrollet hade börjat, snart skulle Karl IX spränga bort från Kungsportsplatsen på sin Kopparmärra. Gud i London!

Och efter att gemensamt ha tvagat fötterna och vadat i vatten upp till vristerna i vidpass en halvtimme (alla, förstås, utom hövding Svartvatten, som bistert iakttog att allt gick rätt till), strömmade apostlarna ut på staden för att uppfylla den Förstes vilja. Svartvatten hejdade dem med ett par sista ord som fick blodet att isa sig i mina ådror: en botfärdig har just stigit fram, hon låter meddela att Donard om ett par timmar kommer att befinna sig på restaurang Södra Liden på Kungsgatan där han skall träffa kvinnan Anna om vilken vi talade förra gången. Se till att skaffa hit den kvinnan, då står snart Donard i farstun!" Svartvatten brast ut i ett fruktansvärt skratt så att saliven stod som en fontän ur munnen på honom, och församlingen skyndade fram för att i bästa fall få ett stänk av den heliga vätskan i pannan. Själv tappade jag greppet om stammen och trillade över en kratta som i sin tur flög upp och träffade en skottkärra med ett illavarslande högt mekaniskt ljud. "Vafalls!" ropade Svartvatten inifrån huset. "Vem smyger i den Förstes trädgård? Ut, mina vänner, ut!" Strax rusade rusiga dumskallar ut genom dörren och jag förstod att det var dags att lägga benen på ryggen. Jag måste erkänna att jag vidkändes ett visst obehag, för min kondition var inte den bästa. Svartvattens lärjungar såg däremot vältränade ut och jag hade nog inte haft en chans att undkomma om inte Gambrinowitz just hade kommit susande ned för Liljeforsgatan. Han sköt upp framdörren och jag kastade mig in i bilen. Sedan försvann vi med tjutande sirener bort mot Utlandagatan. "Jag sade ju åt dig att ringa om det hände något!" snäste han och blängde ilsket på mig. "Skit du i det!" svarade jag irriterat. "Jag måste få tag i en kvinna som svävar i livsfara. Vad gör du här förresten?" "Det är en lång historia", muttrade Gambrinowitz. "Och jag har ingen tid, så dra den fort", snäste jag. "Jävligt fort." Jag var inte på humör för molokna snutar. Anna var i fara och det var mitt fel. Jag hade litat på Marie, den satans skökan som påstod att hon gillade mig. Hade hon månne alltid gått mannen från Virginias ärenden? Det skulle förklara en hel del av de senaste årens händelser. Gambrinowitz svängde ut på Eklandagatan och fortsatte mot polishuset på Skånegatan. Det hade börjat regna. Kanske var den Förste faktiskt på väg.

IV. Ett satans sällskap

Det stod en dvärg nedanför trappan till Börshuset. Liten, ensam, med en kokande vrede som bara var hans, ingen annans. För honom fanns inte rum i den myllrande massan som myste i demonstrationen på Gustaf Adolfstorg. För honom fanns bara rum i ensamheten. Han muttrade och rökte och drog hela tiden handen genom det krulliga håret som för att försäkra sig om att det fortfarande var kvar. Jag hade traskat ned till Nordstan för att köpa en pava på bolaget. Ibland föredrog jag att gå dit i stället för till Kungstorget. Nu var jag på väg till mötet med Pinnen på stamkrogen, och det var på vägen dit som jag fick syn på dvärgen. Det var något med honom som gjorde mig misstänksam. Så länge jag betraktade honom såg han åt ett annat håll, men så fort jag vände bort blicken tittade han på mig igen. Jag upprepade proceduren ett par, tre gånger innan jag sakta började röra mig genom folkmassan. Dvärgen följde efter. Framme vid hållplatsen på Norra Hamngatan stannade jag upp, tände en cigarett och drog ett par bloss. Jag vände mig om och fick syn på dvärgen som iakttog mig från fundamentet till kungastatyn. När han såg att jag tittade åt hans håll hoppade han ned på marken och försvann i massan. Efter en liten stund dök han upp under en av det till julgranar förvandlade gatlyktorna ett tjugotal meter bort. Dödläge. Jag drog ytterligare ett par bloss och försökte se ut som om jag ingenting begrep. Till slut stannade en buss till och dvärgen närmade sig nervöst. Jag tog det lugnt och tittade upp mot den fuktiga natthimlen. Dvärgen stannade kvar. Inte förrän dörrarna stängdes kastade jag mig fram och trängde mig emellan dem. Bussen frustade, chauffören grymtade och dvärgen satte sig i rörelse. När han var vidpass fem meter därifrån gjorde bussen detsamma. Jag tjuvåkte ända till Lilla Torget. Dvärgen däremot åkte förmodligen på stryk av Bockskäggsmannen.

Nöjd med förlusten av min förföljare vandrade jag Ekelundsgatan bort till Seven Eleven där jag köpte cigaretter. Sedan fortsatte jag uppför Kungsgatan till Södra Liden där jag slog mig ned i baren och beställde in en fyra Paddy’s och en pilsner. Jag småpratade litet med ägaren som jag kände sedan många år tillbaka. Efter en stund lämnade han mig för nya kunder och jag plockade fram broschyrerna som jag hade fått av den leende brunetten i Johanneberg. För bara femtontusen kronor kunde jag få en introduktionskurs i den Förstes läror. Den (liksom alla kurser) hölls av den Förstes ombudsman, den store Vattendelarens löjtnant, den störste bland människor, oraklet från Liljeforsgatan, översteprästen Black Water. Detta namn återkom ständigt, både på engelska och i svensk översättning: Svartvatten. ”Har du också funderat på Syndafloden?” stod det i ingressen. ”Har du undrat över hur Gud utan vidare kunde göra så att hela världen översvämmades på ett ögonblick?” (Det sista var naturligtvis fel. I Bibeln står det att herren lät regnet falla över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.) ”Tänk dig då att Gud ÄR vattnet, samma vatten som en gång också var vi och som omslöt hela jorden. Men detta är inte den gud som den kapitalistiska statssocialismen och den judo-kristna konspirationen har lurat dig att tro på. Detta är den Förste, och det var han som en gång skilde vattnet från land och lät människorna ta gestalt och resa sig över jorden. Därför kallas han också den store Vattendelaren. Men människan har förverkat det kött och blod som springer ur marken som den Förste lät komma i dager. Hon har förslösat det på otukt, lidelse, girighet och frosseri, och glömt bort kärleken till alltings ursprung. Hon har lönat den Förste, sin skapare, illa och nu har han tröttnat. Syndafloden närmar sig, men för den som gör bot och renar sitt hjärta finns ännu plats i Vågskålen. Vill du också höra dit, vill du också höra till?”

För den som rensar sin plånbok finns ännu plats i Vågskålen, muttrade jag för mig själv. Så vad var det då jag förmodades vilja tillhöra om jag bara hostade upp mina samlade tillgångar och överlämnade dem till hövding Svartvatten? Jo (och här brast jag ut i skratt så att hela lokalen vände sig mot mig och den välvillige ägaren genast skyndade fram med en ny Paddy’s. En sexa för säkerhets skull.) – Vadarfolket! Jag hade sprungit på många märkliga namn och församlingar i mina dagar, men detta tog priset. Den som efter långa, hårda och framför allt dyra studier bestod inträdesprovet kunde möjligen tas upp som medlem i den exklusiva skara som den Förste hade valt ut att räddas undan vattnets vrede. Varje församlingsmedlem förväntades underkasta sig en rad besynnerliga riter. Märkligast var den som anmodade lärjungarna att så ofta som möjligt, men vid åtminstone tre halvtimmeslånga tillfällen om dagen, vada barfota i vatten som räckte upp till vristerna. Därmed visade man den Förste vördnad och underkastelse och blev i bästa fall, via fötterna, förlåten och renad från sina synder. Jag undrade om hövding Svartvatten i lönndom gav alla sina lärjungar samma öknamn: Skrumpfot. Stor sak i det, han skrattade i alla fall hela vägen till banken. Det hade jag gjort. Ett annat pikant inslag i läran var tron på ryttarstatyernas makt. Till dem hyste tydligen den Förste en särskild kärlek, och när tiden var inne skulle de vakna till liv och leda de överlevande lärjungarna i slutstriden mot den store satan, Mulltrollet, som levde i jordens inre. Jag såg framför mig hur Karl IX stegrade sin Kopparmärra och sprängde ned i underjorden utropande: ”Vad är väl Stångebro mot detta?!” Nåväl, ille faciet. Han skall göra’t! Ett sådant skitprat, väste jag och tömde glaset just som Pinnen steg in genom dörren.

Pinnen var en skintorr figur som försörjde sig på diverse skojerier i konstbranschen. Han kunde lura på vem som helst en halvtaskig tavla eller en poänglös performance, och han älskade att berätta historien om hur han en gång hade kört upp Konstnärsnämnden på ett par hundra papp för ett projekt som gick ut på – ingenting! Men det blev åtminstone en rejäl projektbeskrivning på närmare tjugo sidor där Pinnen i detalj redogjorde för tomhetens existentiella betydelse för den urbana människans alienation i vardagen. Handläggaren fick sedermera sparken, men Pinnen fick behålla pengarna. Han hade trots allt inte gjort något fel, bara vad han hade utlovat i ansökan – ingenting! Pinnen rörde sig i utkanten av den undre världen, han var på många sätt den där nödvändiga länken som förband de olika delarna av ett ljusskyggt sällskap som vårdade hemligheter lika ömt som Hugh Heffner gjorde sin Viagra. Det Pinnen inte visste om vad som rörde sig bland tjuvar och banditer i staden, det visste nog ingen. Han skakade på den taniga kroppen när han kom in, tittade sig nervöst omkring och lommade fram till mig i baren. "Har du nån sprit eller?" flämtade han. Jag tecknade åt min vän bartendern och snart stod en öl och en sexa Paddy's på disken framför Pinnen. Han svalde whiskyn i en klunk och sköljde ned den med litet pilsner. "En död snut", började han. "Inget bra." Han tog en ny klunk öl och hostade litet. "Din kompis. Tråkigt. Men håll dig borta, Donard. Det här är för stort för dig." "Hur så?" undrade jag och lät oberörd. "Black magic, vet du. Som i Amerika. Vodoo och sån skit. Dom här killarna har kontakt med djävulen!"

Han lät förstå att han ville ha mer sprit och jag beställde in en ny sexa åt honom. "Jag har hört att det har kommit nån till stan som letar efter dig", fortsatte han. "Ingen som du rår på. Håll dig undan, dra iväg nånstans, fly fältet, ta en resa till Thailand. Vad fan som helst! Här har du ingen chans." "Det skiter jag i!" snäste jag och lät lika bister som jag kände mig. "Säg vad du vet och låt mig ta skiten! Jag kommer inte undan även om jag skulle vilja." "Ok", började han efter en stunds tvekan. Han svepte den andra sexan innan han fortsatte. "Jag har hört att dom där häxorna och trollkarlarna håller till nånstans i Johanneberg. På Liljeforsgatan var det visst. Det är allt jag vet." "Gott", sade jag och gjorde klart att vi var färdiga med varandra. "Håll dig i närheten, jag kanske behöver dig igen." Pinnen hajade till. "Tror inte det, tror inte det…" mumlade han och reste sig och försvann genom dörren ut på Kungsgatan. Jag kände att det var dags för mig också, så jag tömde glaset och vinkade adjö till patron. Det hade varit en lång dag och jag behövde min skönhetssömn. Och en drink till i ensamhet. Jag traskade den korta biten upp till Arsenalsgatan och satte nyckeln i låset när jag plötsligt såg en skugga försvinna nedför trapporna till Billhälls. En liten skugga. Dvärgen. En enveten jäkel, tänkte jag. Slug som fan. Jag undrade vem han var. Nyckeln till Liljeforsgatan kanske. Svartvattens egen lilla flaska. Nåväl, det fick stå an tills imorgon. Först ett järn och sedan sängen. Jag suckade för mig själv. Det skulle bli en jul som alla andra.

III. Förstehuset

Jag och Gambrinowitz hade aldrig gillat varandra. I hans ögon var jag en försupen frifräsare som ständigt lade sig i polisens arbete. Detsamma hade Björk tyckt när vi först träffades, men han lärde sig motvilligt att uppskatta både min person och mina färdigheter i detektivarbete. I mina ögon var Gambrinowitz en träig och förutsägbar snut med samma fantasi som en havstulpan i vinterdvala. Ingen av oss hade naturligtvis rätt. Det var bara en fråga om prestige och revirpinkande. Nu satt vi där tillsammans i hans trånga tjänsterum i polishuset på Skånegatan. Två rivaler som tvingades samarbeta för att hämnas en gemensam vän. Gambrinowitz slängde in en skiva i dvd-spelaren. "Titta du", sade han dystert. "Jag orkar inte se eländet en gång till." Han försvann ut för att skaffa litet kaffe och jag tog mig an den smärtsamma uppgiften att studera Emanuel Björks sista minuter i livet. Jag spelade upp filmen flera gånger, betraktade hur en figur som aldrig visade mycket mer än händerna placerade den drogade Björk på ett kors. band fast armar och fötter, hällde någon slags brännbar vätska över kroppen, firade ned den och korset i två stålvajrar och antände en fackla som han sedan kastade ned efter ekipaget som omgående tog eld med en väldig kraft. I skenet av elden noterade jag en bärbar dator som förövaren antagligen hade använt sig av för att skicka filmen till Gambrinowitz. Mobilt bredband har sina poänger. Men det var ungefär allt filmen gav. Åtminstone fram till tredje uppspelningen då jag plötsligt blev varse en detalj som jag inte hade sett tidigare. Jag ropade på Gambrinowitz. "Det där märket!" utbrast jag upphetsat när han kom in i rummet. "Jag har sett det förut!" Det rörde sig om en dekal på förövarens jackärm med texten "Vatten #1". Jag mindes en liknande dekal från ett fall några år tidigare som jag och Björk aldrig kom vidare med. Utredningen stendog när alla ledtrådar plötsligt gick upp i rök. Eller snarare drunknade. Jag drog mig till minnes att vi i samband med fallet hade stött på en märklig sekt som levde i föreställningen att vattnet stod i begrepp att ta över jorden. Det besjälade vattnet, alltså. Gud i vattnet. Dumt så det förslår, men inte dummare än mycket annat här i världen. Jag kom ihåg att sekten hade någon slags butikslokal i Johanneberg, och jag beslöt mig för att ta mig dit så fort de öppnade. Gambrinowitz återvände under tiden till brottsplatsen för att säkra alla tänkbara spår. Klockan var nio på morgonen, men trots att vi båda hade ryckts ur sängen alldeles för tidigt kände ingen av oss någon trötthet. Raseri och vrede såg till att hålla grytan kokande.

"Förstehuset" (ett mycket dåligt utslag av göteborgshumor) låg i källarplanet på ett funkishus vid Eklandagatan. Det var inte helt lätt att hitta dit eftersom huset var byggt i branten ned mot Utlandagatan och lokalen, som låg på andra sidan huset, bara kunde nås genom en lika svårfunnen som ranglig trappa. Efter många svordomar och flera bataljer med lervällingen i grässlänten, hittade jag emellertid fram till en mycket besynnerlig affärslokal. Den gick i otaliga nyanser av blått, och överallt på väggarna och i taket blinkade mängder av små lampor fram mönster som illustrerade olika former av vatten i rörelse. Och hela tiden ur små högtalare ljudet av vågor och rinnande vatten. Allt ackompanjerat av en biograforgel som spelade pekoraler av det slag som förekommer i amerikanska begravningskapell, åtminstone om man skall döma av interiören i Diamantfeber. Men om jag nu befann mig i en Bondfilm så tänkte jag nog snarare på Leva och låta dö. Det stod ingen bakom disken med sina koboltblå plyschkuddar, så jag vandrade runt litet bland den besynnerliga rekvisitan. Där fanns behållare i olika storlekar, fulla med vatten som sattes i rörelse av fläktar eller propellrar, små vattentorn, dammar och kraftverk, modeller som skildrade mötet mellan hav och land, och särskilt då erosionen, vattnets mödosamma nedbrytning av motståndaren, landet. För det var tydligt att det handlade om en kamp – en kamp som vattnet obönhörligen skulle vinna. Som vanligt tilldrog sig bokhyllan mitt intresse, och snart botaniserade jag bland titlar som ”Vattnet, vår Herre”, ”Vattnets hämnd”, ”Vattendelaren – en biografi”, och sist men verkligen inte minst, ”Fåfänglighet, förgänglighet – den Förstes vrede och människans undergång”. Omslaget pryddes av ett fotografi av det jättelika dammbygget Tre Raviner i Kina, och boken handlade tydligen om den skrattretande fåfänglighet med vilken människan trodde sig kunna kontrollera vattnet.

Innan jag hann fundera vidare över titeln uppenbarade sig en vacker brunett i dörröppningen som jag förmodade ledde in till kontoret. Med ett lika underbart som tillägnat leende blottade hon kritvita tandrader som på ett underhållande sätt reflekterade de olika skiftningarna i ljuset från de många lamporna. ”Har ni varit intresserad av den Förste länge?” undrade hon med en professionellt sammetslen röst. Den Förste, tänkte jag. Var det månne gudomen? Jag kände mig litet ställd och drog till med något om att jag brukade hålla på den andre, men det gick inte alls hem. Jag försökte igen. ”Förlåt”, började jag urskuldande, ”men jag hörde om den Förste av en vän för ett tag sedan. Ja, jag har helt enkelt inte kommit mig för att ta mig hit innan.” ”Jag förstår”, svarade brunetten och det väldiga leendet återkom. Tänderna bländade mig. ”Det är många som inte har vågat sig hit förrän nu.” ”Förrän nu?” undrade jag. ”Ja”, utbrast brunetten. ”Nu när den Förste är på väg. Många är rädda och söker förlåtelse, frälsning och ett liv i den store Vattendelarens tjänst. Men vi kan naturligtvis inte lova något. Den Förste går sina egna vägar. Och han är naturligtvis vred. Och det med rätta, tycker ni inte?! ”Ja, jo, det förstås…” muttrade jag. ”Kan jag intressera er för våra kurser och seminarier?” fortsatte brunetten. ”De är en bra introduktion till den Förste och det våta kungadömet.” Hon krympte leendet och tillade allvarligt: ”Om ni nu är seriös, vill säga.” ”Du kanske har några broschyrer?” undrade jag försiktigt varpå hon genast försvann bakom disken med de koboltblå plyschkuddarna.

Jag såg mig omkring i lokalen och lade plötsligt märke till ett ansikte som tittade fram bakom skynket som hängde över dörren till kontoret. Smalt, stramt, benigt, med en spikrak näsa som pekade ut den enda vägen, en liten snöpt mun med läppar som bildade ett sträck, en mycket tunn, kolsvart mustasch och ett lika kolsvart bockskägg. Det raka, svarta håret hängde ned över ett par små och vakna, mycket misstänksamma ögon. Svarta, liksom allt annat. Elaka. De mötte för ett ögonblick mina innan de tillsammans med ansiktet försvann bakom skynket igen. Jag bet mig i läppen, för det kändes som om jag just hade stått öga mot öga med ondskan själv. Sedan kom den leende flickan tillbaka med några glättiga broschyrer som jag tog emot och låtsades tacka för. Efter att hon hade bländat mig med tänderna en sista gång tog vi farväl och jag försvann ut i regnet och lervällingen. Jag kände inte igen den ruskige figuren i dörröppningen som påminde om djävulen. Hade harkranken från Virginia återigen skickat en underhuggare för att göra sig av med mig, eller gömde han sig någonstans i staden och väntade på rätt tillfälle att slå till? Än så länge hade han trumf på hand, men också jag hade ett par kort att spela ut. Jag kände plötsligt hur tröttheten slet tag i mig, och jag beslöt mig för att slagga ett par timmar på soffan. På vägen hem slog jag en signal till Pinnen. Han om någon visste vad som rörde sig i den värld som de flesta inte vill kännas vid. Vi beslöt att träffas på stamkrogen vid sextiden. Själv var jag hemma vid lunchtid, värmde på litet glögg som jag raskt hällde i mig, slängde mig på soffan och somnade genast.

II. Tillbakablickar

Det finns saker i livet som man aldrig glömmer. Ljusa minnen tjänar som en påminnelse om livets skönhet i mörka stunder. Mörka minnen däremot har en tendens att skjuta fram sitt fula tryne och förstöra också de få ljusa stunder som i bästa fall återstår efter ett bottenlöst trauma. Efter nästan tjugofem år i Göteborg kunde jag hjälpligt leva med de minnen från en annan tid, en annan värld, som aldrig skulle överge mig. I tio års tid drack jag för att utplåna dem; de sista femton bara för att ta bort skärpan ur bilderna. Barnens dop i Heliga Korsets kyrka i Boston med ärkebiskopen som förrättare och Ted Kennedy i publiken; min hustrus och mitt bröllop i samma kyrka några år tidigare med borgmästaren som vittne – dessa minnen framkallar naturligtvis värme, rent av glädje, i mitt hjärta när de kommer för mig. Samtidigt är de för alltid förbundna med minnet av mina barn och min hustru badande i blod på golvet i det hem som skulle ha varit vår borg. Förräderiet är det pris vi betalar för att leva efter eget huvud, utan hänsyn till andras välfärd och moral. Jag kan alltså inte låta det ena värma mig utan att förgöras av det andra. Det tog mig tio år att älska igen. Trodde jag, men snart insåg jag att jag inte längre kunde. Att jag inte längre vågade. Det är ett fruktansvärt pris att betala. För vad? Tio år i rampljuset och ett nummerkonto i Schweiz? Jag hade förmodligen levt lyckligare om jag hade tagit det där jobbet som svetsare på verkstaden i Cambridge som min mor alltid tjatade om.

Men snabba pengar lockar lätt en son till fattiga irländska invandrare i Bostons arbetarkvarter. Att jag dessutom kom in på Harvard gjorde inte saken sämre. Vid tjugo års ålder var jag redan bossens främste rådgivare och revisor. Gudfadern, åtminstone till mina barn. Så plötsligt, när jag stod på toppen, nästlade sig den där ormen från Virginia in i paradiset. Han var en sådan människa för vilken man alltid står i vägen var man än befinner sig. En klumpig, litet patetisk person som vi andra skrattade åt när han vände ryggen till. Liksom Trotskij och flera andra bolsjevikledare hade gjort med Stalin i början av tjugotalet. Men Stalin visste var makten skulle hamna i ett parti med lika totalitära som universella anspråk. Och han såg den annalkande splittringen. Generalsekreterare, det var allt ett finfint kneg. Och splittringen gjorde bossen paranoid, benägen att låna vem som helst sitt öra som visste att säga precis vad han ville höra. Och den menlöse mannen från Virginia blev snart för bossen vad Martin Bormann en gång var för Adolf Hitler – jasägaren som inte bryr sig om något annat än sin egen framgång, men som ger sken av att vara kejsarens ende förtrogne. Av någon anledning tog han sikte på mig. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig några andra skäl än psykologiska. Jag måste helt enkelt ha retat hans mindervärdeskompex. Gått med svansen i vädret som alfahannen i hundflocken, oberörd av den avund jag väckte hos andra. Det är farligt att vara aningslös inför sin egen upphöjdhet.

Tålmodigt bestal han mig på min makt och mina befogenheter tills en dag inte ens mina barn var välkomna i det hus där gudfar alltid hade tagit emot. Men att mörda dem? Vad hade detta satans kreatur sagt som fick beskyddaren av min familj att göra något sådant? Det lär jag aldrig få reda på. Med gråten i halsen men utan tid för tårar, flydde jag min väg, till den mest avlägsna plats jag kunde tänka mig. Jag hamnade i Sverige. I Göteborg. Jag har mitt nummerkonto, men större delen av vad som en gång fanns där har sedan länge investerats i Systembolaget och snart sagt varje krog i staden. I övrigt har jag inte haft med den världen att göra sedan planet lyfte från Logans flygplats för nästan tjugofem år sedan. Men mannen från Virginia lämnar mig ingen ro. Med jämna mellanrum sänder han ut sina hämnande änglar för att förgöra mig. Han är som sagt en sådan där person för vilken man alltid står i vägen. Men kanske finns det ännu ett skäl. Kanske är det så att vetskapen om att jag fortfarande lever tjänar som en ständig påminnelse om de fruktansvärda brott han har begått. Det sägs om somliga forntida tyranner att de skulle ha känt på det viset. Kanske är det så att han tror att han genom att utplåna mig också kan döda sitt dåliga samvete. I så fall det enda han har. Och dåligt lärt det nog förbli. Historien känner många exempel på skurkar som drivits till vansinne av minnet av sina vidriga handlingar. Jag har däremot aldrig hört om motsatsen. Nu var det alltså dags igen, och därtill slog han mot mina närmaste. Jag önskade bara att han den här gången inte nöjde sig med att skicka sina hantlangare, att han och jag fick göra upp i envig, som två grånade giganter. Jättar i det hat vi kände för varandra. men ganska små i andra avseenden.

Alla dessa tankar hann på något märkligt sätt fara genom huvudet under de få minuter då jag stod frusen i rummet bredvid Gambrinowitz och såg på när brandmännen släckte de sista eldungarna. Varifrån kom det fruktansvärda hat som jag för trettio år sedan hade uppväckt hos en fullständig främling? Vad hade jag gjort, vad var min skuld i det hela? Skulden för mina egna missgärningar har jag burit med mig ända sedan förräderiet och mordet på min familj fick den moraliska kompassen att fungera igen. Den skulden går aldrig över. Generalguvernören i Polen, Hans Frank, sade vid Nürnbergrättegången att det skulle ta tusen år innan Tyskland hade sonat sin skuld för Tredje Rikets förbrytelser. Och han var förvisso en fruktansvärd missdådare, men tyska småbarn idag? Knappast. Lika litet som mina barn ägde någon skuld i mina brott. Men sådan är blodshämndens logik: låt oskyldiga sona skurkens brott, då lider skurken värrre. När straffet drabbar godtyckligt och inte nödvändigtvis förövaren själv, blir skräcken också mycket större. Särskilt bland de maktlösa – kvinnorna och barnen. Det är nämligen dem det drabbar. Gambrinowitz snyftade bredvid mig. Jag såg hur brandmännen varsamt tog hand om resterna av några svartbrända, sönderslagna benbitar, och reflektionen övergick i vrede. Gambrinowitz torkade tårarna med en sliten pappersnäsduk. Sorgen hos andra men vreden i mig. Så ville jag ha det, då visste jag att någonting skulle bli gjort. Orörligheten försvann igen, för gott hoppades jag. En omisskännlig stråle av kraft och vitalitet for genom kroppen och fyllde mig med en egendomlig blandning av värme och vämjelse. Jag hatade det faktum att jag såg fram emot uppgörelsen, att mordet på Björk hade givit mig en anledning att gräva fram mina egna älskade demoner. Men samma hat gjorde mig levande. Jag kunde ju trots allt inte älska. "Spar dina tårar tills vi är färdiga", sade jag till Gambrinowitz. "Vi har jobb att göra." Han nickade sakta och kastade en sista blick mot de svartnade resterna av vår gemensamme vän. Sedan vände vi oss om och begav oss mot en väntande radiobil. Där nedanför låg Avenyn mörk i hela sin utsträckning bortsett från blåljusen i träden som flöt samman med dem från de många saftblandarna. Jag tänkte plötsligt på Elvis. Blue Christmas. Det var det minsta man kunde säga.

I. Början till slutet

Kanske var jag inte död ändå, tänkte jag när båren med den svarta liksäcken som innehöll min kropp rullades in i den silvergrå skåpbilen. Kanske var jag som Lazarus återkallad till livet efter att ha legat död så länge att jag redan luktade. Kanske stod frälsaren där någonstans i klungan av nyfikna, en självsäker viktigpetter som glatt skanderade: "Jag är återuppståndelsen och livet. Han som tror på mig skall aldrig dö!" Vad lukten beträffar stank jag redan i livet som en otvättad toalett på Danderyds sjukhus. Nej, aldrig hade jag varit så ren och oskuldsfull som i döden. Jag kände ingen anledning att återvända. Snön föll ymnigt över djurgårdarna längst uppe i Slottsskogen, och nog får jag väl erkänna att stundens skönhet gjorde mig en smula gråtmild. Inte av självömkan, bara därför att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att spela huvudrollen i ett så vackert skådespel. Det var som att byta karta i World of Warcraft: ett steg med hästen och genast hade jag lämnat den stekheta öknen för ett trolskt skimrande vinterlandskap där såväl tiden som rummet och handlingen i mitt och alla andras liv låg infrusna i kartan, lika ivrigt som evigt väntande på att återuppstå när omständigheterna en gång hade ändrats till det bättre. Den yttersta dagen. Bortom finanskriser. Bortom varvskriser. Bortom hungerrevolter, klasskamp, bränder, våld och ofred. Bortom livet som vi känner det. Jag hörde röster från sluttningen nedanför parkbänken där man hade hittat mig. "Det var tamejfan det konstigaste jag har varit med om!", utbrast en kriminaltekniker. "Helt jävla obegripligt…", muttrade en annan. Jag log för mig själv, fullt medveten om att ingen där nere kunde se mig. Jo, jag hade förmodligen sagt samma sak om jag inte redan hade varit död. Om jag inte redan visste. Och sedan slog det mig: vad visste jag egentligen? Att jag kunde le, att jag var osynlig? Hur kunde jag veta det? Jag såg mig inte själv längre, jag kunde inte, som Narcissus, skåda min falska skönhet i den klara källan. Jag kunde se de andra, men jag kunde inte se mig själv. Och plötsligt flöt den vackra scenen samman till en massa av helt, en odelbar sekvens av det som skulle bli min evighet. Jag såg inte längre något, jag kunde inget höra eller känna. Och det gjorde mig absolut ingenting. Men låt mig börja från början.

Kvart över fem på luciamorgonen ringde telefonen. Vanligtvis hade jag svurit högt för mig själv, väntat ut signalerna och sedan somnat om. Men den här gången var det som om någon märklig ingivelse fick mig att lyfta luren mot min vilja. Jag kände vagt igen rösten i andra änden. Det var min vän Björks kollega, en polisinspektör som hette Gambrinowitz. Han var alldeles utom sig och det tog säkert någon minut för honom att samla sig till orden: "Björk brinner!" Efter ytterligare någon minut hade jag förstått att något fruktansvärt hade hänt på Götaplatsen. Jag kastade mig ur sängen, hällde ett par deciliter glögg i en kastrull och rusade in på muggen medan spriten blev varm. Jag ringde en bulle från holken, slängde på mig kläderna, spädde ut glöggen med en skvätt Paddy's och svepte häxbrygden i ett par snabba klunkar. Sedan sprang jag nedför trappan och ut till den redan väntande droskan. Den första snön föll över staden och svepte in Haga och Skansen Kronan i ett töcken av ljus och dimma och fallande stjärnor. Jag lät mig ledsagas av motorbullret och märkena i snön där bilen hade sladdat fram, och snart gled vi nedför Kungshöjdsgatan där så många vänner och fiender hade kört fast genom åren. Snöfall i staden, särskilt om natten, skapar alltid en känsla av overklighet. Det är som om den där oförsonliga reptilen som vanligtvis förföljer oss på gatorna och lurar i portar, gränder och prång plötsligt har jagats ned i någon mörk håla långt under Carolus Rex. Världen och staden står för ett ögonblick stilla, bullret och mullret och myllret och hatet är borta, ersatta av en lika vidunderlig som obegriplig stillhet. Frid råder över jorden. Pyttsan! Snön är borta i ett huj. Så är det alltid. Vi hade knappt hunnit in på Parkgatan förrän vi blev tvungna att kasta oss upp på trottoaren vid Smyrnakyrkan och släppa förbi en polisbil som kom rusande bakifrån i full kareta. Strax därefter följde en ambulans, och sedan ännu en radiobil. "Kör över planen och ta Storgatan bort!" utbrast jag med sådan auktoritet att jag faktiskt blev åtlydd. Ett par minuter och några bakgator senare hade vi lyckats ta oss till Geijersgatan. Jag såg avspärrningarna nere vid Avenyn och bad chauffören stanna vid Landsarkivet, betalade så det räckte och blev över och skyndade bort mot Viktor Rydbergsgatan. En polisaspirant med alltför många steroider i kroppen stannade mig i höjd med sceningången till Konserthuset, men Gambrinowitz namn gav mig fri lejd. Jag fortsatte nedför gatan och svängde runt hörnet in på Götaplatsen. Där blev jag stående frusen i rummet inför en syn som inte ens jag hade upplevt tidigare.

Utefter en av pelarna mitt i Konstmuseets kolonnad hängde i två vajrar uppifrån taket vad som föreföll vara en kropp med armarna utsträckta som på ett kors. Kroppen och korset brann med våldsam kraft och påminde om hur man i det gamla Rom brukade klä särskilt grymma och klandervärda brottslingar i tjärade paltor, korsfästa och sedan sätta eld på dem. Lågorna stod flera meter upp i luften, och hettan gjorde det svårt för brandmännen att närma sig från de två stegar som rests på varsin sida om flammorna. Scenen var biblisk, inte ens Hollywoods värste mästerregissör hade kunnat iscensätta den. Sodom skulle utplånas, Herrens vrede kände inga gränser. Och liksom Lots hustru som vände sig om för att betrakta eländet, blev jag själv en saltstod, stel och orörlig inför ett sådant outgrundligt hat och en sådan lust att skända. Detta var inget pojkstreck, detta var en handling som det förmodligen hade tagit någon åratal att tänka ut och planera. Detta var något som krävde den vilja som bara springer ur hatet. Plötsligt rycktes jag ur min orörlighet när ögonen fångade något till vänster på fasaden, en bit bort från den mänskliga facklan. Där en konstnär för något decennium sedan hade lekt med konstbegreppet och skrivit "Pizzeria", stod det nu i stället "Sic semper tyrannis!" – "Så må det alltid gå tyrannerna". Delstaten Virginias motto och de ord John Wilkes Booth påstås ha utropat när han sköt Abraham Lincoln. Men vem var tyrannen, och vem var det offer som kunde vilja honom så mycket ont? Om det nu verkligen var en människa som brann på korset därborta.

Plötsligt såg jag hur Gambrinowitz vinkade åt mig att komma över till honom där han stod vid foten av trappan. Jag kände hur benen fick liv igen och begynte småspringa bort mot honom. "Vad i helvete är det som pågår?!" utbrast jag när jag kom fram. Gambrinowitz snyftade och hostade och kämpade med rösten. "D-d-et är… Björk", lyckades han till sist få ur sig. "Vaddå, vad menar du?!" undrade jag irriterat. Gambrinowitz pekade mot elden som svedde fasaden. "Där, på korset?" frågade jag. Gambrinowitz nickade sakta. "Är du säker?!" fortsatte jag. "D-d-et kom en video", stammade han. "Jag såg alltihop. Han måste ha drogat honom, han var helt livlös. Han band fast honom på korset, tände på och firade ned honom." Han gjorde en paus för att samla ihop rösten igen: "Det är fruktansvärt!" Strax därefter hörde vi brandmännen skrika från sina stegar och vände oss om lagom för att se hur korset med det som påstods vara resterna av min vän Björks kropp rasade till marken med ett väldigt dån som fick loggian att eka. Eldungar spred sig över stenläggningen och nedför trapporna, och brandmännen skyndade till för att släcka dem. Jag kände hur jag blev orörlig igen. "Sic semper tyrannis". Nu visste jag vad det betydde, nu visste jag vem jag hade att göra med. Den sista striden stod för dörren, den yttersta dagen var här. Jag kände hur vreden drev på både blodet och pulsen. Detta var min strid, inte Björks. Ett sådant jävla svin!