XI. Sand mellan fingrarna

"Ge gud äran!" sade fariseerna till mannen som förr var blind men vars ögon Jesus öppnade. "Vi vet att den här mannen är en syndare." Mannen svarade: "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." "Vad gjorde han med dig?" undrade fariseerna misstänksamt. "Hur öppnade han dina ögon?" "Det har jag redan sagt er", svarade mannen som förr var blind men nu kunde se. "Men ni ville inte lyssna!" I alla mina dagar hade jag hört historierna om hur fariseer och skriftlärda förnekade herrens under genom hans enfödde son, Jesus Kristus frälsaren. Tvivel, positionering, misstänksamhet och allmänt utbredd konservatism stod i vägen där 'tro, hopp och kärlek' enligt Paulus utgjorde vägen till gud. Och ingen vill väl vara en sådan bromskloss som de där gammalreligiösa stötarna som satt där med sina lockar, lagböcker och fransade kläder och utdelade förkastelsedomar över småsyndare samtidigt som månglarna tog över templet. Detta var vad den kristna kyrkan hade predikat i tvåtusen år – den lilla människans räddning undan en grym, dogmatisk, okänslig elit. Hela tiden utan att begripa att den själv nästan genast hade förvandlats till samma ok för folket som någonsin de skriftlärda i templet. Men, tänkte jag, hade jag själv trott på en person som hade kommit till mig och sagt att han hade fått sin blindhet botad av en man som såg ut som Tomas di Leva som hade spottat i marken, blandat spottet med jord, strukit degen över ögonen och sedan bett honom att skölja bort den med vatten från en helig damm? Förmodligen inte. Kyrkan blev snart den värsta förföljaren av alternativa läror, lika full av fariseer i märkliga utstyrslar som någonsin det tempel som Titus lade i ruiner. Och kyrkan är väl snarast en symbol för de flesta av oss. Vi tror i allmänhet inte på fantastiska påståenden, vi förhåller oss kritiska till allt som verkar otroligt. Vi styrs av en inneboende konservatism som för den skull inte alltid är rationell, men som oftast räddar oss från att fatta alltför drastiska och omstörtande beslut. Vi tror inte i onödan. Men denna konservatism, denna oförmåga att tro, kan förstås också hindra oss från att se sanningar som egentligen är uppenbara. Och när våra ögon äntligen öppnas och vi står där inför mannen som förr var blind men nu kan se och undrar hur allt gick till, muttrar han bara: "Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna."

Jag tänkte på den blinde mannen i Johannesevangeliet när jag satt där bredvid Gambrinowitz i bilen på väg ut till Skandiahamnen. I alla år hade jag suttit fast i en sanning som jag höll för självklar, men som ändå inte kunde förklara allt. Men övertygelsen var så stark att min ögona förblev stängda. Nu hade Marie öppnat dem, och dessutom i långt fler avseenden. Det kändes bra när hon lade handen på min arm. Hon var faktiskt en förtjusande kvinna. Hur kunde det ha undgått mig i alla dessa år? Men nu var också hon borta. Jag gjorde mig inga illusioner om framtiden för dem som gjorde Svartvatten på dåligt humör Varför blir det alltid så, undrade jag och tänkte på alla kvinnor som jag hade träffat och som strax därefter av olika skäl hade försvunnit ur mitt liv. Det var som om jag var dömd att träffa kvinnor alldeles för sent, antingen för dem eller mig. Det tog helt enkelt alldeles för lång tid för mig att öppna ögonen för nya sanningar. Och så tänkte jag på det förflutna. Det var naturligtvis inte den där smågangstern, dvärgens far, som jag en gång hade hjälpt att fly till Europa som hade försnillat pengarna från organisationen. Det var givetvis mannen från Virginia! Karlen som fick ta skulden var en dumskalle som man kunde slå i vad som helst, och det begrep naturligtvis en slipad ränksmidare som han. Sådana är dessvärre ofta bra på att förstå den mänskliga naturen. Det är som om de intuitivt begriper allt det de själva inte klarar av att vara. Således läste han mig som en öppen bok och förstod att jag skulle hjälpa den stackars saten. Sex-noll till honom. Till sist tog han hem matchen i tre raka set. Människan är summan av sina hemligheter, tänkte jag. Dvärgen hade offrat livet för att betala en gammal skuld. Men var det hela sanningen? Hezekiel, som han alltså hette, hade från början slagit mig som en person för vilken livet var förverkat. Han hade inte längre något kvar att leva för, annat än möjligen att betala sin skuld. Och naturligtvis hämnden. Genom att leda mig åt rätt håll i den här historien skulle jag i bästa fall också bli hans hämnare. Detta var han förstås medveten om när han tog kontakt med mig. Vi är summan av våra hemligheter, och ingen av oss handlar utan egenkärlek. Stor sak i det, jag svingade gärna det svärd som Hezekiel inte längre kunde bära. Gambrinowitz anförde karavanen som med släckta lyktor smög sig ned på de mörka vägarna till Skandiahamnen. Strålkastarna vid kajen i fjärran gav oss tillräckligt med ledljus för att vi skulle kunna skilja vägbanan från dikesrenen. Till sist nådde vi fram till de väldiga grindarna som öppnades av personal och poliser som redan befann sig på plats. En konstapel berättade viskande för Gambrinowitz hur vi skulle ta oss till platsen där containrarna lossades. Gambrinowitz beslöt sig för att vi skulle spärra av den enda utfartsvägen så nära grindarna som möjligt samtidigt som andra enheter omringade vägen på bägge sidor så att vi kunde omsluta den väntade cortegen. Sakta rullade vi bort mot de angivna positionerna, bistra, förväntansfulla, med hämndens ängel bultande i våra hjärtan.

Jag misstänkte nog att Gambrinowitz var litet för het på gröten. Sorgen och ilskan över mordet på Björk påverkade hans omdöme och gjorde att han riskerade att fatta dåliga beslut. Dessutom var han inte lika smart som Björk. Emanuel hade tagit med sjön i beräkningen, tänkte jag. Men jag visste att jag inte hade något för att argumentera med Gambrinowitz. Jag lät honom fullfölja sin plan, men väl på plats lämnade jag snart bilen. "Vad fan…!" hörde jag viskande bakom mig, men Gambrinowitz kunde inte riskera att röja sin position genom att skrika högt eller rusa efter mig. Han blev tvungen att låta mig löpa. Jag smög mig fram mellan de väldiga containrarna som tornade upp sig mot natthimlen tills jag nådde en öppen plats längst bort på kajen som gassade i ljuset från enorma strålkastare. Den väldiga kranen som hade färdats över haven ända från Kina böjde sig hotfullt över oss. Ibland gnisslade det om kranen när vinden sög tag i vajrar och beslag, och det kändes som om vi alla var publik på något bisarrt ljudperformance som Pinnen hade lyckats sälja in som banbrytande konst. En efter en rullade lyxbilarna ur sina containrar. Sju totalt, omfattande specialbyggda Huggormar och Corvetter och ett par fånigt långa cadillac-limousiner. En grupp unga män stod i en klunga och rökte och drog snuskiga skämt medan bilarna radades upp bredvid dem. Strax kom en litet äldre man och röt åt dem att sätta igång, och genast skingrades ynglingarna och begynte skruva isär olika bildelar. Jag funderade på att dra mig tillbaka och informera Gambrinowitz, men då riskerade vi att förlora kontakten med skurkarna om de verkligen tänkte ta sig till staden över hamninloppet. Jag beslöt mig för att låta honom sitta med Svarte Petter. Det roade mig att tänka på hans reaktion när han stod där med sju lyxbilar, utan knark men definitivt försedda med alla upptänkliga dokument. Nåväl, jag hade varken tid eller intresse av att låta dumheten bedra visheten. "Sätt fart nu!" röt plötsligt den något äldre mannen som oroligt vankade av och an mellan bilarna och kajen. Strax därefter började ynglingarna skynda bort mot kajkanten med inplastade paket som förmodligen innehöll narkotikan. Några paket låg kvar på plattan när cortegen satte sig i rörelse. Någon minut senare hörde jag Gambrinowitz förvridna röst genom en raspig magafon: "Polis! Ut ut bilarna!" Samtidigt tändes obscent många strålkastare så att området bakom mig flödade i ljus. Narkotikan däremot var snart på väg att försvinna åt andra hållet. Jag hörde ljudet av båtmotorer samtidigt som de sista paketen plockades upp av en av ynglingarna. Och sedan hörde jag den där blodisande rösten igen: "Donard, är du där?! Sade jag inte att din flicka hade högtflygande planer för kvällen. Vänd dina ögon upp till gud så får du se!" Sedan skrattade han så att alla kranarna sjöng sina klagovisor. Pinnen kunde inte ha funnit en bättre ljudkonstnär.

Jag sökte oroligt över natthimlen tills jag fastnade vid den utsträckta armen på kranen alldeles ovanför mig. Där såg jag hur en naken kropp med en snara runt huvudet kastades ut och föll ett par, tre meter innan repet sträcktes. Kroppen sprattlade i några sekunder innan den till sist stelnade med lemmarna utsträckta. Det var för mörkt för att kunna urskilja mycket mer än silhuetten, men snart kastade en strålkastare underifrån ljus över den stackars människan som dinglade i repet. Det var Marie. Rösten gav återigen till det där isande skrattet så att kranarna sjöng och kroppen begynte svaja. Sedan hörde jag ljudet av båtmotorer. Jag skyndade fram mot kajkanten och lyckades övermanna eftersläntraren med de sista paketen. Jag vred nacken av honom och lämnade honom och den sista narkotikan åt Gambrinowitz. Då fick han åtminstone något att utreda. En eftersläntrande båt skvalpade en bit under mig, och med vreden kokande inombords kastade jag mig ned mot den väntande föraren. Han förstod inte heller vad som hände innan nacken var av och livet hade lämnat honom. Jag slängde kroppen överbord och satte efter de andra båtarna som redan var på väg att försvinna i fjärran. Full gas, öppna spjäll. Två döda, men det bekom mig inte det minsta. Tids nog skulle samvetet hinna upp mig, men just nu var det vreden som regerade. Jag brydde mig inte om vart vi var på väg, jag brydde mig inte om jag skulle leva eller dö. Jag kände liksom dvärgen att mitt liv var förverkat. Allt som återstod var skulden och hämnden. Ännu en kvinna som jag hade träffat alldeles för sent hade just lämnat mig. Vad fanns det då för anledning att leva? Jo, tänkte jag, det fanns ett sista skäl. Jag måste leva ännu en stund. Jag måste leva för att döda.

X. Förklaringar

På bussen ned från Johanneberg försökte jag skingra tankarna med att läsa några intetsägande artiklar i Metro. En kvinna ondgjorde sig över brister i barnomsorgen, och när reportern upplyste henne om att problemen nu var på väg att åtgärdas utbrast hon: "Men det skulle dom gjort för länge sedan?" Åtminstone enligt reportern. Det var långt ifrån första gången jag stötte på oförmågan att skilja en fråga från ett påstående, men det här var så dumt att jag inte kunde få det ur skallen. Vi lever i ett samhälle där individen uppmuntras att slå sig för bröstet och säga: "Jag vet precis vad jag vill! Alltid." Hela politiken utformas efter den enskildes preferenser – du bestämmer vad du vill ha, inte någon viktigpetter i Stockholm som aldrig har varit ute i 'verkligheten'. Så vad fan skall jag med vägar i Norrland till?! Det är så långt från min verklighet som jag kan tänka mig. Jag vet vad jag vill. Alltid. Och likväl kan alltför många idag alltså inte skilja en fråga från ett påstående. Frågetecken används allt oftare i sammanhang där en mening borde sluta med punkt eller utropstecken. Jag undrar om inte den här "Jag vet bäst, jag vet vad jag vill!" attityden egentligen utgör en tunn fernissa som dragits över en avgrundsdjup alienation och vilsenhet. Vi lever i ett samhälle där ismerna har ersatts av bokstavskombinationer, där alla kan få en diagnos och där det enda normala är att vara avvikande. Eller kanske förment avvikande, för det gäller snarare att verka unik än att egentligen vara det. Ett neurotiskt förhållande uppenbarligen, och så till den grad att fler och fler alltså inte längre kan skilja en fråga från ett påstående. I dessa dagar är det möjligt att terapibranschen är den enda som går mot lysande tider. Eller möjligen vapenindustrin. Osäkra människor är ofta rädda människor. Och rädda människor är bara ett par eldfängda ord från att slå ihjäl varandra. Religionen ligger också bra till. Människan är ett flockdjur, hon är inte anpassad till att i sig själv vara hela universum. De flesta av oss behöver underordna oss ett gemensamt regelverk för att vi skall kunna leva tillsammans. I det förflutna tillhandahöll religionen ett sådant regelverk, både juridiskt och moraliskt. Idag måste vi i växande utsträckning skapa våra egna – åttminstone moraliska – normer för att finna oss tillrätta i samhället. I mycket till lycka, förvisso – men med den risken att problemformuleringsprivilegiet tillkommer den som skriker högst och har vassast armbågar. Borderlinebråkstaken är oftast den som klarar sig bäst i ett samhälle där auktoriteterna är på reträtt. Snart nog tröttnar folk på att bli överkörda och då kommer de att ropa på gud och prästerskapet igen. Allt för att politiken har misslyckats med att leverera ett samhälle som inte finns. Demokratin föder förväntningar, och dessa förväntningar riskerar en dag att bli dess undergång. Jag suckade och tänkte att det skall bli skönt att inte leva då.

Bussen körde nedför Sten Sturegatan och jag noterade för första gången att det numer spelas bandy på Heden. Så blev alltså till och med Stortomtens sista önskan uppfylld! Nåja, vi väntar fortfarande på musikalscenen. Men den kommer, var så säkra! Om inte annat därför att Göteborg försörjer Nordens metropoler med 80 procent av deras musikalartister. Så visst vet Stortomten vad han gör. Han bryr sig bara inte om hur han gör det. Vid Kopparmärra var det tjockt med folk trots att klockan nästan var halv åtta. Jag steg av och trängde mig fram till statyn som jag betraktade i någon minut samtidigt som jag skrattade för mig själv. Jag tänkte på Vadarfolkets kuriösa föreställning om ryttarstatyernas makt. Hövding Svartvatten i samma pose som Andrew Jackson framför Vita Huset? Skulle inte tro det! Det var förvånansvärt tomt på Dubliners och jag fick utan vidare plats i baren där jag beställde en Guiness och slängde käft en stund med flickan på andra sidan innan jag ringde upp Marie. Jag vet inte varför, men jag hade hela tiden haft en känsla av att hon väntade på mitt samtal. Hon svarade efter bara någon signal, och en knapp halvtimme senare satt hon bredvid mig i baren. "Jag förstår att du undrar vad som pågår", började hon och skruvade på sig. Hon var mycket nervös och kände sig uppenbarligen obekväm. "Allt jag kan säga är att jag står på din sida." Hon sökte med blicken efter någon slags bekräftelse på att jag litade på henne. Det gjorde jag verkligen inte ännu, och jag tittade bistert på henne tills hon fortsatte. "Jag kom i kontakt med Svartvatten genom en vännina till mig som drogs in i hans dumheter för några år sedan. Hon kärade ned sig rejält och snart hade han henne helt i sitt våld. Vid ett tillfälle när vi träffades och hon som vanligt försökte värva mig till sekten började hon fråga ut mig om dig. Jag fattade genast att det var Svartvatten som var nyfiken, och jag bestämde mig för att ta reda på varför. För ungefär ett år sedan gick jag med i sekten. Redan på första mötet blev jag skitskraj." Marie tog en lång klunk av ölen och samlade sig i några sekunder. "Du vet, de tror verkligen på de där galenskaperna!" utbrast hon och lät lika förvånad som hon förmodligen hade varit den där första gången. "Den förstes återkomst, ryttarstatyernas makt – de är riktiga galningar! Ja, inte Svartvatten, förstås. Han utnyttjar bara lärjungarna i sin egen kriminella verksamhet. Och det är där du kommer in i bilden. Han har fått i uppdrag av sina överordnade i USA att driva dig i famnen på lejda mördare som har kommit hit till Göteborg. Själv fick jag naturligtvis inte veta något av detta, men jag fick ganska snart kontakt med en kille i sekten som visade sig vara riktigt vettig. Ändå var han Svartvattens förtrogne, hans närmaste man." "Dvärgen", muttrade jag. Marie nickade. "Hezekiel", fortsatte hon. "Han kallades Hesa för han hade en så hes och raspig röst. Efter ett tag fattade han att jag inte trodde på Svartvattens dumheter och då började han anförtro sig åt mig. Han förklarade att han själv var där för att han hade en skuld att betala, och efter en tid kom det fram att det handlade om dig."

Marie förklarade att dvärgen, som alltså hette Hezekiel efter en av bibelns stora profeter, egentligen var amerikan, född i Boston och son till en skitgangster som hade försnillat från den organisation jag själv tillhörde. Jag visste att karlen hade det svårt ekonomiskt och beslöt mig för att hjälpa honom ut ur landet. Tillsammans med sin familj flydde han genom min försorg till Europa. Mer än så fick jag aldrig veta. Det ville jag inte heller. Men ledningen kom på att det var jag som hade hjälpt honom, och jag tvingades uppbåda all min förslagenhet när jag skulle förklara mina handlingar för gudfadern. Till sist förlät han mig och skyllde på ett utslag av ungdomlig enfald, men efter det blev vår relation aldrig mer särskilt hjärtlig. Dvärgen hade alltid ansett att min osjälviska handling låg till grund för att mannen från Virginia kunde vända gudfadern emot mig, vilket alltså till sist kostade min familj livet. Det var denna skuld han bar med sig och som han offrade livet för att betala. Det var en gripande historia, och det var inte utan att jag blev rörd. "Men varför väntade han så länge på att ta kontakt med mig?" undrade jag misstänksamt. "Och varför gjorde han det på så underliga sätt?" "Han var hela tiden tvungen att spela ett dubbelspel", svarade Marie. "Liksom jag. Vi övertalade Svartvatten att låta oss följa dig på nära håll. Hezekiel påstod att du hade gjort honom hemskt illa en gång i tiden, och jag skyllde helt enkelt på svartsjuka och hjärtesorg. Men i själva verket gjorde jag allt av kärlek." Hon tittade på mig med sina väldiga rådjursögon och konstaterade: "Jag har nog älskat dig sedan första gången jag såg dig!" Vi satt en stund och drack ur våra öl under tystnad. "Men hur är det med Anna, då?" undrade jag till sist. "Hon har träffat en ny kille", mumlade Marie generat. "De åkte till Thailand för tio dagar sedan. Jag nästan tvingade iväg henne när jag förstod att något var på gång." Hon suckade. "Jag är ledsen Slieve." "Var inte det", svarade jag. "Det viktigaste är att hon är i säkerhet. Men varför dumheterna i hennes lägenhet?" "Allt för att stressa dig", svarade Marie. "De ville göra dig förvirrad, leka med dig en stund. Svartvattens kompis hatar verkligen dig." Jag nickade eftertänksamt och tecknade efter ett par nya pilsner. Det pep till i Maries telefon och hon skyndade sig att läsa det nya meddelandet. "Jag går ut en stund, jag måste ringa ett samtal", förklarade hon. "Gör så", sade jag. "Men skynda dig, jag måste iväg snart." "Jag lovar", svarade Marie och lade handen på min arm. Sedan försvann hon ut på Östra Hamngatan. Jag tänkte att det var synd, för det kändes riktigt skönt.

Marie dröjde och jag började bli otålig. Jag var just på väg ut för att leta upp henne när Gambrinowitz ringde. "Bush har snackat!" utbrast han upphetsat när jag svarade. "Det handlar om containrar med importerade lyxbilar från USA. Fullspäckade med knark i ramverket1" "Se där ja!" svarade jag. "Var finns containrarna?" "I Skandiahamnen. Vi slår till om ett par timmar. Då åker Svartvatten dit så det ryker. Och jävlar vad jag skall sätta dit honom för mordet på Emanuel!" "Det är inte han som är mördaren", invände jag uttryckslöst. "Vad menar du?" undrade Gambrinowitz irriterat. "Vem skulle det annars vara?" "Jag vet vem det är", svarade jag. "Han är i staden och han kommer snart att visa sig. Det är mig han vill åt." Du tror visst att allt handlar om dig", snäste Gambrinowitz. "Du borde kanske tänka på oss andra någon gång. Klockan tio går tåget, se till att vara här då annars skiter jag i dig." Jag lovade att komma i tid och avslutade samtalet. Jag hade börjat bekymra mig för Marie. Hon hade varit borta i över tjugo minuter och jag bestämde mig för att gå ut och leta efter henne. Men hon stod ingenstans att finna, trots att jag vandrade ett kvarter uppför både Kungsgatan och Östra Hamngatan. Till sist frågade jag vakten om han hade sett en tjej stå och ringa på gatan utanför. Det hade han. Hon hade blivit upplockad av några män i en bil en kvart tidigare. Hon verkade väldigt nervös, och tycktes inte helt glad över situationen. Helvete, tänkte jag. Svartvatten kanske var henne på spåren. Jag plockade fram telefonen och slog hennes nummer. En mansröst svarade i andra änden: "Nämen Donard, vilken förträfflig överraskning! Saknar du din flicka, eller? Jo förstår du, hon har högtflygande planer för kvällen!" Sedan brast rösten ut i ett gapskratt som nästan fick blodet att isa sig i mina ådror. Jag svor för mig själv så att vakten blev bekymrad. Sedan vände jag på klacken och rusade ned mot polishuset. Jag ville skynda på Gambrinowitz. Kanske fanns det fortfarande hopp. Innerst inne visste jag att det inte var så.

IX. Kaspar Hauser i Johanneberg

Gambrinowitz väckte mig vid halvfyra på eftermiddagen. "Vi har fått napp!" skrek han i telefonen. Det visade sig att clowndräkten som satt på dockan i Annas lägenhet hade köpts på internet av en styrelseledamot i AB Vattenvärlden som hade varit dum nog att använda sitt personliga kreditkort. Eftersom samma företag också hade tillverkat dekalen som syntes på videon med mordet på Björk, ansåg åklagaren att det fanns skäl för husrannsakan. "Vi slår till klockan sex", fortsatte Gambrinowitz. "Du kan följa med som observatör om du vill. Men ställ inte till något!" Jag mumlade halvt sovande fram ett löfte om att vara nere vid polishuset vid halvsextiden. Sicka dumskallar, tänkte jag och lommade ut i köket för att värma på en panna glögg. Kunde det verkligen vara så att de hade gjort bort sig på en så enkel grej? Det hade jag svårt att tro. Jag tappade upp ett bad och sjönk ned i det varma vattnet tillsammans med ett glas och en flaska Paddy's. Jag hoppades att ångorna skulle värma huvudet så att tankarna fick rum att leka igen. Var kom Marie in i allt detta, undrade jag. Hon hade ordnat mötet mellan mig och Anna på Södra Liden dagen innan, ett möte som aldrig blev av och som hon dessutom avslöjade för Svartvatten. Den enda som dök upp där var Pinnen – och dvärgen! Jag tog en extra stor klunk av pur upphetsning. Kunde det vara så att Marie hade samarbetat med dvärgen? Dvärgen som uppenbarligen var en av Svartvattens förtrogna, men som till sist hade förrått honom. Precis som jag hade trott att Marie hade bedragit mig. Men var det verkligen så? Svartvatten visste sannolikt att jag lurade i buskarna när han skickade ut sina lärjungar för att leta efter Anna. Det kan han ha fått reda på av dvärgen, som uppenbarligen kände Pinnen. Och det var Pinnen som hade levererat det märkliga budskapet "Pepparkakor på Liljeforsgatan". Allt det där kan ha varit ett trick, ett skådespel för att lura mig till Annas lägenhet. Men dvärgen och Marie kan ha sett till att just de fick i uppdrag att bevaka Södra Liden. Marie var trots allt en av Annas bästa vänner, någon hon definitivt skulle lita på i alla lägen. Men Anna dök som sagt aldrig upp, förmodligen därför att hon redan befann sig i Vadarfolkets våld – död eller levande. Så var det i själva verket mig Marie, tillsammans med dvärgen, ville ha tag i? Dvärgen, tänkte jag igen. Som påstod att han hade en skuld att betala. Sant eller falskt, undrade jag. Omöjligt att veta. Men kanske var Marie en bricka i spelet som jag inte tidigare hade räknat med. Jag steg upp ur badet och gick ut i köket med flaskan. Det blåste kallt från fönstret och jag huttrade. Jag tänkte att snart får jag allt ringa fastighetsskötaren.

Strax före sex på kvällen rullade polisbilarna in från tre olika håll och omringade det pepparkaksbruna huset på Liljeforsgatan. Snart stod polismän på gatorna, i trädgården och givetvis på trappan till det nedsläckta huset. Efter att ha bultat på dörren en stund gav Gambrinowitz order om att vi skulle bryta oss in. Redan i hallen kunde vi konstatera att huset hade övergivits. Där var tomt sånär som på några papper som fladdrade i draget från dörren. Strömmen hade brutits och vi fick leta oss fram rum för rum med hjälp av ficklampor. Husets två våningar och loftet var tomma bortsett från några stolar och en ensam adventsstake som brann i fönstret under taknocken. "Fan!" skrek Gambrinowitz när vi stod högst upp. "Vi har en jävla läcka!" Han rusade ned för trapporna i vredesmod och skyndade ut för att vräka ovett över de inblandade polismännen. Jag kunde höra honom inifrån: "Ingen visste något om detta, inte en jävel! Mer än ni. Vem är det som har snackat bredvid mun?" Han gjorde en kort paus. "Vem fan är det som har golat?!" fortsatte han sedan med ett rytande som lockade till sig ännu fler grannar än dem som redan hade samlats utanför. Jag skyndade efter och ropade till honom från dörren: "Jonas, vi har glömt en sak!" Det var första gången som jag kallade honom vid förnamn och han hajade till, precis som jag hade räknat med. Gambrinowitz tittade misstroget på mig. "Vad är det? Fattar du inte att vi är körda." Han vände sig om igen och fortsatte skrikande: "För att någon har golat!" "Källaren", fortsatte jag lugnt. "Vi har inte kollat källaren ännu." "Och vad tror du att vi skall hitta där?!" undrade Gambrinowitz nedlåtande. "George Bush?" Han ryckte uppgivet på axlarna och började gå bort mot mig och huset igen. Källartrappan var en sådan där smal rysare som gör en glad varje gång man lyckas ta sig ned för den med alla ben i behåll. Särskilt i ljuset av en ficklampa. Så fort vi kom ned fastnade jag för ett informationsblad på golvet. Det hade nämligen Svenska Kyrkans emblem på sig och visade sig innehålla information om händelser i Johanneskyrkan. Precis som det jag hade funnit i Annas lägenhet! Jag blev genast misstänksam. Var det en slump, en goof eller ännu en försåtsminering? Jag hade dåliga minnen från den kyrkan. Vi letade oss fram bland allehanda bråte i källaren, men där fanns inget av värde för oss. Halvtomma hyllor med flaskor och gamla syltburkar, några brädhögar och en klädhängare full med gamla malätna vinterpaltor. Helt enkelt sådant som folk brukar gömma undan i källaren. Vi suckade och skulle just ge oss uppför trappan igen när vi plötsligt hörde några underliga knackningar från väggen alldeles intill oss. Vi tittade på varandra. "Rören?" undrade Gambrinowitz. "Kanske det", svarade jag. "Vänta ett ögonblick." Jag gick bort till väggen och begynte knacka försiktigt. Allt jag fann var betong, men så plötsligt hörde vi de där ljuden igen, helt nära där jag stod. Jag flyttade mig någon halvmeter bort och slog knogarna i väggen igen. Den här gången uppstod ett ihåligt ljud som lät precis som det vi hade hört. Trä, inte betong! Någon innanför knackade tillbaka, och så hörde vi en kvävd röst: "In here, in here!"

Vi kunde knappt tro våra ögon när vi hade fått upp den välmaskerade trädörren som ledde till ett hemligt rum i källaren: framför oss stod en grånad och skrynklig, otvättad äldre man som trots det långa, toviga håret och den veckogamla skäggstubben uppvisade omisskännliga likheter med George W. Bush. Dvärgen hade talat sanning. "Otroligt!" utbrast Gambrinowitz. "En perfekt dubbelgångare!" "Är du säker på det?" undrade jag och betraktade den taniga, svagt leende figuren framför oss. "Jag vänta er", började han plötsligt på mycket bruten men likväl begriplig svenska. "Länge!" "Vem är du?" frågade jag ödmjukt. "Ni inte tro, men jag är…" Han torkade svetten ur pannan och sträckte på sig så gott han kunde i det trånga utrymmet: "I'm the president of the United States of America!" Han uttalade orden med en styrka och auktoritet som rimmade illa med hans anfrätta, stinkande uppenbarelse. Både jag och Gambrinowitz ryggade tillbaka. Jag kunde höra 'Hail to the chief' för mitt inre. Den här killen var på riktigt. "Berätta", sade jag till sist. Det vi fick höra gjorde oss mållösa. Gambrinowitz utbrast sisådär två gånger i minuten "Otroligt!" men han kunde inte förneka de fakta som strömmade ur munnen på karlen framför oss och som stämde in på vårt fall. Han återgav i detalj den historia som dvärgen tidigare hade berättat för mig, men framhöll hela tiden att han förstod om vi inte trodde honom. "Jag inte heller tro…" suckade han ofta och tittade ned i golvet. "De hålla mig fast här, de tro jag full och dum alltid. Men jag inte dum. Titta, kom!" Han vinkade åt oss att följa honom in i det lilla rummet som täcktes av skamfilade träpaneler. Plötsligt drog han ned panelen på bortre väggen och blottade en tunnel som han påstod ledde bort till en avloppsbrunn. Det hade tagit honom flera år att gräva tunneln. Jorden hade han gjort sig av med när han tilläts duscha eller gå på toaletten. "Så du spolade ned all jord?!" utbrast Gambrinowitz. "Otroligt!" "Ibland jag jobba i trädgård", fortsatte den mystiske mannen. "Då jag komma och gå i källare och kan ta med mer jord." Han gjorde en kort paus: "Men jobbig! Fan jobbig." Han fortsatte med att förklara hur han hade utnyttjat sin nyvunna frihet åt att ta reda på allt som ägde rum i huset, och här kom det verkligt intressanta för oss.

Mannen som kallade sig George W. Bush kunde nämligen berätta allt om AB Vattenvärldens kontakter med både den undre världen i Boston och den amerikanska administrationen. Det visade sig att företaget hade kontrakt på vissa installationer i vattenkraftverk i både Afghanistan och Irak. Dessa kontrakt var emellertid bara en täckmantel för den heroinsmuggling som amerikanska myndigheter tillät vissa utvalda grupper att ägna sig åt, grupper som fungerade som hantlangare i kampen mot Al Qaida och talibanerna. De tilläts sälja heroin mot bluffakturor från legitima företag, och heroinet fraktades sedan oantastat på fartyg som av CIA gavs fri lejd förbi andra amerikanska myndigheter. I Boston lastades det av och togs om hand av maffian som sedan distribuerade det över både USA och Europa genom sina kanaler. Ibland hade rent av CIA:s hemliga fångtransporter använts för att flyga knarket till Europa. Maffian och CIA, tänkte jag. Den kopplingen gick tillbaka till den kubanska revolutionen. "Men vart har Svartvatten och gänget tagit vägen nu då?" undrade jag till sist. Jag tänkte på Anna. "Stor last ikväll…" muttrade den grånade mannen. Det verkade för ett ögonblick som om han yrade. "Hamnen…" fortsatte han. "Stor last i hamnen." Och vad är det här?" frågade jag otåligt och höll upp informationsbladet från Johanneskyrkan framför honom. Han ryggade tillbaka och korsade fingrarna framför sig: "Satan, satan!" "Vad menar du?" undrade jag men mannen var alldeles för trött för att svara. "Jag tar honom till Sahlgrenska", började Gambrinowitz. "Kanske kan vi fråga ut honom senare ikväll. George Bush…" Gambrinowitz kunde fortfarande inte tro det, men jag var nästan övertygad. Stor sak i det, han tycktes åtminstone veta en hel del om vad som hade pågått i huset och det räckte för mig. "Vi måste få reda på var i hamnen lasten kommer in", konstaterade jag. "Försök få ur honom det." "Du behöver inte lära mig mitt jobb!" snäste Gambrinowitz. "Och vart skall du ta vägen då?" undrade han misstänksamt. "Jag har en dejt som jag borde ha gått på för länge sedan", svarade jag. Gambrinowitz blängde ilsket på mig. "Så, så", fortsatte jag. "Jag kan inte hjälpa att du ser ut som en potatis i fejan!" Gambrinowitz försvann ut med den medtagne mannen och jag försvann ned på krogen för att ringa ett samtal. Jag trodde fortfarande att Marie satt med nyckeln.