I. Början till slutet

Kanske var jag inte död ändå, tänkte jag när båren med den svarta liksäcken som innehöll min kropp rullades in i den silvergrå skåpbilen. Kanske var jag som Lazarus återkallad till livet efter att ha legat död så länge att jag redan luktade. Kanske stod frälsaren där någonstans i klungan av nyfikna, en självsäker viktigpetter som glatt skanderade: "Jag är återuppståndelsen och livet. Han som tror på mig skall aldrig dö!" Vad lukten beträffar stank jag redan i livet som en otvättad toalett på Danderyds sjukhus. Nej, aldrig hade jag varit så ren och oskuldsfull som i döden. Jag kände ingen anledning att återvända. Snön föll ymnigt över djurgårdarna längst uppe i Slottsskogen, och nog får jag väl erkänna att stundens skönhet gjorde mig en smula gråtmild. Inte av självömkan, bara därför att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att spela huvudrollen i ett så vackert skådespel. Det var som att byta karta i World of Warcraft: ett steg med hästen och genast hade jag lämnat den stekheta öknen för ett trolskt skimrande vinterlandskap där såväl tiden som rummet och handlingen i mitt och alla andras liv låg infrusna i kartan, lika ivrigt som evigt väntande på att återuppstå när omständigheterna en gång hade ändrats till det bättre. Den yttersta dagen. Bortom finanskriser. Bortom varvskriser. Bortom hungerrevolter, klasskamp, bränder, våld och ofred. Bortom livet som vi känner det. Jag hörde röster från sluttningen nedanför parkbänken där man hade hittat mig. "Det var tamejfan det konstigaste jag har varit med om!", utbrast en kriminaltekniker. "Helt jävla obegripligt…", muttrade en annan. Jag log för mig själv, fullt medveten om att ingen där nere kunde se mig. Jo, jag hade förmodligen sagt samma sak om jag inte redan hade varit död. Om jag inte redan visste. Och sedan slog det mig: vad visste jag egentligen? Att jag kunde le, att jag var osynlig? Hur kunde jag veta det? Jag såg mig inte själv längre, jag kunde inte, som Narcissus, skåda min falska skönhet i den klara källan. Jag kunde se de andra, men jag kunde inte se mig själv. Och plötsligt flöt den vackra scenen samman till en massa av helt, en odelbar sekvens av det som skulle bli min evighet. Jag såg inte längre något, jag kunde inget höra eller känna. Och det gjorde mig absolut ingenting. Men låt mig börja från början.

Kvart över fem på luciamorgonen ringde telefonen. Vanligtvis hade jag svurit högt för mig själv, väntat ut signalerna och sedan somnat om. Men den här gången var det som om någon märklig ingivelse fick mig att lyfta luren mot min vilja. Jag kände vagt igen rösten i andra änden. Det var min vän Björks kollega, en polisinspektör som hette Gambrinowitz. Han var alldeles utom sig och det tog säkert någon minut för honom att samla sig till orden: "Björk brinner!" Efter ytterligare någon minut hade jag förstått att något fruktansvärt hade hänt på Götaplatsen. Jag kastade mig ur sängen, hällde ett par deciliter glögg i en kastrull och rusade in på muggen medan spriten blev varm. Jag ringde en bulle från holken, slängde på mig kläderna, spädde ut glöggen med en skvätt Paddy's och svepte häxbrygden i ett par snabba klunkar. Sedan sprang jag nedför trappan och ut till den redan väntande droskan. Den första snön föll över staden och svepte in Haga och Skansen Kronan i ett töcken av ljus och dimma och fallande stjärnor. Jag lät mig ledsagas av motorbullret och märkena i snön där bilen hade sladdat fram, och snart gled vi nedför Kungshöjdsgatan där så många vänner och fiender hade kört fast genom åren. Snöfall i staden, särskilt om natten, skapar alltid en känsla av overklighet. Det är som om den där oförsonliga reptilen som vanligtvis förföljer oss på gatorna och lurar i portar, gränder och prång plötsligt har jagats ned i någon mörk håla långt under Carolus Rex. Världen och staden står för ett ögonblick stilla, bullret och mullret och myllret och hatet är borta, ersatta av en lika vidunderlig som obegriplig stillhet. Frid råder över jorden. Pyttsan! Snön är borta i ett huj. Så är det alltid. Vi hade knappt hunnit in på Parkgatan förrän vi blev tvungna att kasta oss upp på trottoaren vid Smyrnakyrkan och släppa förbi en polisbil som kom rusande bakifrån i full kareta. Strax därefter följde en ambulans, och sedan ännu en radiobil. "Kör över planen och ta Storgatan bort!" utbrast jag med sådan auktoritet att jag faktiskt blev åtlydd. Ett par minuter och några bakgator senare hade vi lyckats ta oss till Geijersgatan. Jag såg avspärrningarna nere vid Avenyn och bad chauffören stanna vid Landsarkivet, betalade så det räckte och blev över och skyndade bort mot Viktor Rydbergsgatan. En polisaspirant med alltför många steroider i kroppen stannade mig i höjd med sceningången till Konserthuset, men Gambrinowitz namn gav mig fri lejd. Jag fortsatte nedför gatan och svängde runt hörnet in på Götaplatsen. Där blev jag stående frusen i rummet inför en syn som inte ens jag hade upplevt tidigare.

Utefter en av pelarna mitt i Konstmuseets kolonnad hängde i två vajrar uppifrån taket vad som föreföll vara en kropp med armarna utsträckta som på ett kors. Kroppen och korset brann med våldsam kraft och påminde om hur man i det gamla Rom brukade klä särskilt grymma och klandervärda brottslingar i tjärade paltor, korsfästa och sedan sätta eld på dem. Lågorna stod flera meter upp i luften, och hettan gjorde det svårt för brandmännen att närma sig från de två stegar som rests på varsin sida om flammorna. Scenen var biblisk, inte ens Hollywoods värste mästerregissör hade kunnat iscensätta den. Sodom skulle utplånas, Herrens vrede kände inga gränser. Och liksom Lots hustru som vände sig om för att betrakta eländet, blev jag själv en saltstod, stel och orörlig inför ett sådant outgrundligt hat och en sådan lust att skända. Detta var inget pojkstreck, detta var en handling som det förmodligen hade tagit någon åratal att tänka ut och planera. Detta var något som krävde den vilja som bara springer ur hatet. Plötsligt rycktes jag ur min orörlighet när ögonen fångade något till vänster på fasaden, en bit bort från den mänskliga facklan. Där en konstnär för något decennium sedan hade lekt med konstbegreppet och skrivit "Pizzeria", stod det nu i stället "Sic semper tyrannis!" – "Så må det alltid gå tyrannerna". Delstaten Virginias motto och de ord John Wilkes Booth påstås ha utropat när han sköt Abraham Lincoln. Men vem var tyrannen, och vem var det offer som kunde vilja honom så mycket ont? Om det nu verkligen var en människa som brann på korset därborta.

Plötsligt såg jag hur Gambrinowitz vinkade åt mig att komma över till honom där han stod vid foten av trappan. Jag kände hur benen fick liv igen och begynte småspringa bort mot honom. "Vad i helvete är det som pågår?!" utbrast jag när jag kom fram. Gambrinowitz snyftade och hostade och kämpade med rösten. "D-d-et är… Björk", lyckades han till sist få ur sig. "Vaddå, vad menar du?!" undrade jag irriterat. Gambrinowitz pekade mot elden som svedde fasaden. "Där, på korset?" frågade jag. Gambrinowitz nickade sakta. "Är du säker?!" fortsatte jag. "D-d-et kom en video", stammade han. "Jag såg alltihop. Han måste ha drogat honom, han var helt livlös. Han band fast honom på korset, tände på och firade ned honom." Han gjorde en paus för att samla ihop rösten igen: "Det är fruktansvärt!" Strax därefter hörde vi brandmännen skrika från sina stegar och vände oss om lagom för att se hur korset med det som påstods vara resterna av min vän Björks kropp rasade till marken med ett väldigt dån som fick loggian att eka. Eldungar spred sig över stenläggningen och nedför trapporna, och brandmännen skyndade till för att släcka dem. Jag kände hur jag blev orörlig igen. "Sic semper tyrannis". Nu visste jag vad det betydde, nu visste jag vem jag hade att göra med. Den sista striden stod för dörren, den yttersta dagen var här. Jag kände hur vreden drev på både blodet och pulsen. Detta var min strid, inte Björks. Ett sådant jävla svin!