X. Förklaringar

På bussen ned från Johanneberg försökte jag skingra tankarna med att läsa några intetsägande artiklar i Metro. En kvinna ondgjorde sig över brister i barnomsorgen, och när reportern upplyste henne om att problemen nu var på väg att åtgärdas utbrast hon: "Men det skulle dom gjort för länge sedan?" Åtminstone enligt reportern. Det var långt ifrån första gången jag stötte på oförmågan att skilja en fråga från ett påstående, men det här var så dumt att jag inte kunde få det ur skallen. Vi lever i ett samhälle där individen uppmuntras att slå sig för bröstet och säga: "Jag vet precis vad jag vill! Alltid." Hela politiken utformas efter den enskildes preferenser – du bestämmer vad du vill ha, inte någon viktigpetter i Stockholm som aldrig har varit ute i 'verkligheten'. Så vad fan skall jag med vägar i Norrland till?! Det är så långt från min verklighet som jag kan tänka mig. Jag vet vad jag vill. Alltid. Och likväl kan alltför många idag alltså inte skilja en fråga från ett påstående. Frågetecken används allt oftare i sammanhang där en mening borde sluta med punkt eller utropstecken. Jag undrar om inte den här "Jag vet bäst, jag vet vad jag vill!" attityden egentligen utgör en tunn fernissa som dragits över en avgrundsdjup alienation och vilsenhet. Vi lever i ett samhälle där ismerna har ersatts av bokstavskombinationer, där alla kan få en diagnos och där det enda normala är att vara avvikande. Eller kanske förment avvikande, för det gäller snarare att verka unik än att egentligen vara det. Ett neurotiskt förhållande uppenbarligen, och så till den grad att fler och fler alltså inte längre kan skilja en fråga från ett påstående. I dessa dagar är det möjligt att terapibranschen är den enda som går mot lysande tider. Eller möjligen vapenindustrin. Osäkra människor är ofta rädda människor. Och rädda människor är bara ett par eldfängda ord från att slå ihjäl varandra. Religionen ligger också bra till. Människan är ett flockdjur, hon är inte anpassad till att i sig själv vara hela universum. De flesta av oss behöver underordna oss ett gemensamt regelverk för att vi skall kunna leva tillsammans. I det förflutna tillhandahöll religionen ett sådant regelverk, både juridiskt och moraliskt. Idag måste vi i växande utsträckning skapa våra egna – åttminstone moraliska – normer för att finna oss tillrätta i samhället. I mycket till lycka, förvisso – men med den risken att problemformuleringsprivilegiet tillkommer den som skriker högst och har vassast armbågar. Borderlinebråkstaken är oftast den som klarar sig bäst i ett samhälle där auktoriteterna är på reträtt. Snart nog tröttnar folk på att bli överkörda och då kommer de att ropa på gud och prästerskapet igen. Allt för att politiken har misslyckats med att leverera ett samhälle som inte finns. Demokratin föder förväntningar, och dessa förväntningar riskerar en dag att bli dess undergång. Jag suckade och tänkte att det skall bli skönt att inte leva då.

Bussen körde nedför Sten Sturegatan och jag noterade för första gången att det numer spelas bandy på Heden. Så blev alltså till och med Stortomtens sista önskan uppfylld! Nåja, vi väntar fortfarande på musikalscenen. Men den kommer, var så säkra! Om inte annat därför att Göteborg försörjer Nordens metropoler med 80 procent av deras musikalartister. Så visst vet Stortomten vad han gör. Han bryr sig bara inte om hur han gör det. Vid Kopparmärra var det tjockt med folk trots att klockan nästan var halv åtta. Jag steg av och trängde mig fram till statyn som jag betraktade i någon minut samtidigt som jag skrattade för mig själv. Jag tänkte på Vadarfolkets kuriösa föreställning om ryttarstatyernas makt. Hövding Svartvatten i samma pose som Andrew Jackson framför Vita Huset? Skulle inte tro det! Det var förvånansvärt tomt på Dubliners och jag fick utan vidare plats i baren där jag beställde en Guiness och slängde käft en stund med flickan på andra sidan innan jag ringde upp Marie. Jag vet inte varför, men jag hade hela tiden haft en känsla av att hon väntade på mitt samtal. Hon svarade efter bara någon signal, och en knapp halvtimme senare satt hon bredvid mig i baren. "Jag förstår att du undrar vad som pågår", började hon och skruvade på sig. Hon var mycket nervös och kände sig uppenbarligen obekväm. "Allt jag kan säga är att jag står på din sida." Hon sökte med blicken efter någon slags bekräftelse på att jag litade på henne. Det gjorde jag verkligen inte ännu, och jag tittade bistert på henne tills hon fortsatte. "Jag kom i kontakt med Svartvatten genom en vännina till mig som drogs in i hans dumheter för några år sedan. Hon kärade ned sig rejält och snart hade han henne helt i sitt våld. Vid ett tillfälle när vi träffades och hon som vanligt försökte värva mig till sekten började hon fråga ut mig om dig. Jag fattade genast att det var Svartvatten som var nyfiken, och jag bestämde mig för att ta reda på varför. För ungefär ett år sedan gick jag med i sekten. Redan på första mötet blev jag skitskraj." Marie tog en lång klunk av ölen och samlade sig i några sekunder. "Du vet, de tror verkligen på de där galenskaperna!" utbrast hon och lät lika förvånad som hon förmodligen hade varit den där första gången. "Den förstes återkomst, ryttarstatyernas makt – de är riktiga galningar! Ja, inte Svartvatten, förstås. Han utnyttjar bara lärjungarna i sin egen kriminella verksamhet. Och det är där du kommer in i bilden. Han har fått i uppdrag av sina överordnade i USA att driva dig i famnen på lejda mördare som har kommit hit till Göteborg. Själv fick jag naturligtvis inte veta något av detta, men jag fick ganska snart kontakt med en kille i sekten som visade sig vara riktigt vettig. Ändå var han Svartvattens förtrogne, hans närmaste man." "Dvärgen", muttrade jag. Marie nickade. "Hezekiel", fortsatte hon. "Han kallades Hesa för han hade en så hes och raspig röst. Efter ett tag fattade han att jag inte trodde på Svartvattens dumheter och då började han anförtro sig åt mig. Han förklarade att han själv var där för att han hade en skuld att betala, och efter en tid kom det fram att det handlade om dig."

Marie förklarade att dvärgen, som alltså hette Hezekiel efter en av bibelns stora profeter, egentligen var amerikan, född i Boston och son till en skitgangster som hade försnillat från den organisation jag själv tillhörde. Jag visste att karlen hade det svårt ekonomiskt och beslöt mig för att hjälpa honom ut ur landet. Tillsammans med sin familj flydde han genom min försorg till Europa. Mer än så fick jag aldrig veta. Det ville jag inte heller. Men ledningen kom på att det var jag som hade hjälpt honom, och jag tvingades uppbåda all min förslagenhet när jag skulle förklara mina handlingar för gudfadern. Till sist förlät han mig och skyllde på ett utslag av ungdomlig enfald, men efter det blev vår relation aldrig mer särskilt hjärtlig. Dvärgen hade alltid ansett att min osjälviska handling låg till grund för att mannen från Virginia kunde vända gudfadern emot mig, vilket alltså till sist kostade min familj livet. Det var denna skuld han bar med sig och som han offrade livet för att betala. Det var en gripande historia, och det var inte utan att jag blev rörd. "Men varför väntade han så länge på att ta kontakt med mig?" undrade jag misstänksamt. "Och varför gjorde han det på så underliga sätt?" "Han var hela tiden tvungen att spela ett dubbelspel", svarade Marie. "Liksom jag. Vi övertalade Svartvatten att låta oss följa dig på nära håll. Hezekiel påstod att du hade gjort honom hemskt illa en gång i tiden, och jag skyllde helt enkelt på svartsjuka och hjärtesorg. Men i själva verket gjorde jag allt av kärlek." Hon tittade på mig med sina väldiga rådjursögon och konstaterade: "Jag har nog älskat dig sedan första gången jag såg dig!" Vi satt en stund och drack ur våra öl under tystnad. "Men hur är det med Anna, då?" undrade jag till sist. "Hon har träffat en ny kille", mumlade Marie generat. "De åkte till Thailand för tio dagar sedan. Jag nästan tvingade iväg henne när jag förstod att något var på gång." Hon suckade. "Jag är ledsen Slieve." "Var inte det", svarade jag. "Det viktigaste är att hon är i säkerhet. Men varför dumheterna i hennes lägenhet?" "Allt för att stressa dig", svarade Marie. "De ville göra dig förvirrad, leka med dig en stund. Svartvattens kompis hatar verkligen dig." Jag nickade eftertänksamt och tecknade efter ett par nya pilsner. Det pep till i Maries telefon och hon skyndade sig att läsa det nya meddelandet. "Jag går ut en stund, jag måste ringa ett samtal", förklarade hon. "Gör så", sade jag. "Men skynda dig, jag måste iväg snart." "Jag lovar", svarade Marie och lade handen på min arm. Sedan försvann hon ut på Östra Hamngatan. Jag tänkte att det var synd, för det kändes riktigt skönt.

Marie dröjde och jag började bli otålig. Jag var just på väg ut för att leta upp henne när Gambrinowitz ringde. "Bush har snackat!" utbrast han upphetsat när jag svarade. "Det handlar om containrar med importerade lyxbilar från USA. Fullspäckade med knark i ramverket1" "Se där ja!" svarade jag. "Var finns containrarna?" "I Skandiahamnen. Vi slår till om ett par timmar. Då åker Svartvatten dit så det ryker. Och jävlar vad jag skall sätta dit honom för mordet på Emanuel!" "Det är inte han som är mördaren", invände jag uttryckslöst. "Vad menar du?" undrade Gambrinowitz irriterat. "Vem skulle det annars vara?" "Jag vet vem det är", svarade jag. "Han är i staden och han kommer snart att visa sig. Det är mig han vill åt." Du tror visst att allt handlar om dig", snäste Gambrinowitz. "Du borde kanske tänka på oss andra någon gång. Klockan tio går tåget, se till att vara här då annars skiter jag i dig." Jag lovade att komma i tid och avslutade samtalet. Jag hade börjat bekymra mig för Marie. Hon hade varit borta i över tjugo minuter och jag bestämde mig för att gå ut och leta efter henne. Men hon stod ingenstans att finna, trots att jag vandrade ett kvarter uppför både Kungsgatan och Östra Hamngatan. Till sist frågade jag vakten om han hade sett en tjej stå och ringa på gatan utanför. Det hade han. Hon hade blivit upplockad av några män i en bil en kvart tidigare. Hon verkade väldigt nervös, och tycktes inte helt glad över situationen. Helvete, tänkte jag. Svartvatten kanske var henne på spåren. Jag plockade fram telefonen och slog hennes nummer. En mansröst svarade i andra änden: "Nämen Donard, vilken förträfflig överraskning! Saknar du din flicka, eller? Jo förstår du, hon har högtflygande planer för kvällen!" Sedan brast rösten ut i ett gapskratt som nästan fick blodet att isa sig i mina ådror. Jag svor för mig själv så att vakten blev bekymrad. Sedan vände jag på klacken och rusade ned mot polishuset. Jag ville skynda på Gambrinowitz. Kanske fanns det fortfarande hopp. Innerst inne visste jag att det inte var så.