XI. Sand mellan fingrarna

"Ge gud äran!" sade fariseerna till mannen som förr var blind men vars ögon Jesus öppnade. "Vi vet att den här mannen är en syndare." Mannen svarade: "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." "Vad gjorde han med dig?" undrade fariseerna misstänksamt. "Hur öppnade han dina ögon?" "Det har jag redan sagt er", svarade mannen som förr var blind men nu kunde se. "Men ni ville inte lyssna!" I alla mina dagar hade jag hört historierna om hur fariseer och skriftlärda förnekade herrens under genom hans enfödde son, Jesus Kristus frälsaren. Tvivel, positionering, misstänksamhet och allmänt utbredd konservatism stod i vägen där 'tro, hopp och kärlek' enligt Paulus utgjorde vägen till gud. Och ingen vill väl vara en sådan bromskloss som de där gammalreligiösa stötarna som satt där med sina lockar, lagböcker och fransade kläder och utdelade förkastelsedomar över småsyndare samtidigt som månglarna tog över templet. Detta var vad den kristna kyrkan hade predikat i tvåtusen år – den lilla människans räddning undan en grym, dogmatisk, okänslig elit. Hela tiden utan att begripa att den själv nästan genast hade förvandlats till samma ok för folket som någonsin de skriftlärda i templet. Men, tänkte jag, hade jag själv trott på en person som hade kommit till mig och sagt att han hade fått sin blindhet botad av en man som såg ut som Tomas di Leva som hade spottat i marken, blandat spottet med jord, strukit degen över ögonen och sedan bett honom att skölja bort den med vatten från en helig damm? Förmodligen inte. Kyrkan blev snart den värsta förföljaren av alternativa läror, lika full av fariseer i märkliga utstyrslar som någonsin det tempel som Titus lade i ruiner. Och kyrkan är väl snarast en symbol för de flesta av oss. Vi tror i allmänhet inte på fantastiska påståenden, vi förhåller oss kritiska till allt som verkar otroligt. Vi styrs av en inneboende konservatism som för den skull inte alltid är rationell, men som oftast räddar oss från att fatta alltför drastiska och omstörtande beslut. Vi tror inte i onödan. Men denna konservatism, denna oförmåga att tro, kan förstås också hindra oss från att se sanningar som egentligen är uppenbara. Och när våra ögon äntligen öppnas och vi står där inför mannen som förr var blind men nu kan se och undrar hur allt gick till, muttrar han bara: "Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna."

Jag tänkte på den blinde mannen i Johannesevangeliet när jag satt där bredvid Gambrinowitz i bilen på väg ut till Skandiahamnen. I alla år hade jag suttit fast i en sanning som jag höll för självklar, men som ändå inte kunde förklara allt. Men övertygelsen var så stark att min ögona förblev stängda. Nu hade Marie öppnat dem, och dessutom i långt fler avseenden. Det kändes bra när hon lade handen på min arm. Hon var faktiskt en förtjusande kvinna. Hur kunde det ha undgått mig i alla dessa år? Men nu var också hon borta. Jag gjorde mig inga illusioner om framtiden för dem som gjorde Svartvatten på dåligt humör Varför blir det alltid så, undrade jag och tänkte på alla kvinnor som jag hade träffat och som strax därefter av olika skäl hade försvunnit ur mitt liv. Det var som om jag var dömd att träffa kvinnor alldeles för sent, antingen för dem eller mig. Det tog helt enkelt alldeles för lång tid för mig att öppna ögonen för nya sanningar. Och så tänkte jag på det förflutna. Det var naturligtvis inte den där smågangstern, dvärgens far, som jag en gång hade hjälpt att fly till Europa som hade försnillat pengarna från organisationen. Det var givetvis mannen från Virginia! Karlen som fick ta skulden var en dumskalle som man kunde slå i vad som helst, och det begrep naturligtvis en slipad ränksmidare som han. Sådana är dessvärre ofta bra på att förstå den mänskliga naturen. Det är som om de intuitivt begriper allt det de själva inte klarar av att vara. Således läste han mig som en öppen bok och förstod att jag skulle hjälpa den stackars saten. Sex-noll till honom. Till sist tog han hem matchen i tre raka set. Människan är summan av sina hemligheter, tänkte jag. Dvärgen hade offrat livet för att betala en gammal skuld. Men var det hela sanningen? Hezekiel, som han alltså hette, hade från början slagit mig som en person för vilken livet var förverkat. Han hade inte längre något kvar att leva för, annat än möjligen att betala sin skuld. Och naturligtvis hämnden. Genom att leda mig åt rätt håll i den här historien skulle jag i bästa fall också bli hans hämnare. Detta var han förstås medveten om när han tog kontakt med mig. Vi är summan av våra hemligheter, och ingen av oss handlar utan egenkärlek. Stor sak i det, jag svingade gärna det svärd som Hezekiel inte längre kunde bära. Gambrinowitz anförde karavanen som med släckta lyktor smög sig ned på de mörka vägarna till Skandiahamnen. Strålkastarna vid kajen i fjärran gav oss tillräckligt med ledljus för att vi skulle kunna skilja vägbanan från dikesrenen. Till sist nådde vi fram till de väldiga grindarna som öppnades av personal och poliser som redan befann sig på plats. En konstapel berättade viskande för Gambrinowitz hur vi skulle ta oss till platsen där containrarna lossades. Gambrinowitz beslöt sig för att vi skulle spärra av den enda utfartsvägen så nära grindarna som möjligt samtidigt som andra enheter omringade vägen på bägge sidor så att vi kunde omsluta den väntade cortegen. Sakta rullade vi bort mot de angivna positionerna, bistra, förväntansfulla, med hämndens ängel bultande i våra hjärtan.

Jag misstänkte nog att Gambrinowitz var litet för het på gröten. Sorgen och ilskan över mordet på Björk påverkade hans omdöme och gjorde att han riskerade att fatta dåliga beslut. Dessutom var han inte lika smart som Björk. Emanuel hade tagit med sjön i beräkningen, tänkte jag. Men jag visste att jag inte hade något för att argumentera med Gambrinowitz. Jag lät honom fullfölja sin plan, men väl på plats lämnade jag snart bilen. "Vad fan…!" hörde jag viskande bakom mig, men Gambrinowitz kunde inte riskera att röja sin position genom att skrika högt eller rusa efter mig. Han blev tvungen att låta mig löpa. Jag smög mig fram mellan de väldiga containrarna som tornade upp sig mot natthimlen tills jag nådde en öppen plats längst bort på kajen som gassade i ljuset från enorma strålkastare. Den väldiga kranen som hade färdats över haven ända från Kina böjde sig hotfullt över oss. Ibland gnisslade det om kranen när vinden sög tag i vajrar och beslag, och det kändes som om vi alla var publik på något bisarrt ljudperformance som Pinnen hade lyckats sälja in som banbrytande konst. En efter en rullade lyxbilarna ur sina containrar. Sju totalt, omfattande specialbyggda Huggormar och Corvetter och ett par fånigt långa cadillac-limousiner. En grupp unga män stod i en klunga och rökte och drog snuskiga skämt medan bilarna radades upp bredvid dem. Strax kom en litet äldre man och röt åt dem att sätta igång, och genast skingrades ynglingarna och begynte skruva isär olika bildelar. Jag funderade på att dra mig tillbaka och informera Gambrinowitz, men då riskerade vi att förlora kontakten med skurkarna om de verkligen tänkte ta sig till staden över hamninloppet. Jag beslöt mig för att låta honom sitta med Svarte Petter. Det roade mig att tänka på hans reaktion när han stod där med sju lyxbilar, utan knark men definitivt försedda med alla upptänkliga dokument. Nåväl, jag hade varken tid eller intresse av att låta dumheten bedra visheten. "Sätt fart nu!" röt plötsligt den något äldre mannen som oroligt vankade av och an mellan bilarna och kajen. Strax därefter började ynglingarna skynda bort mot kajkanten med inplastade paket som förmodligen innehöll narkotikan. Några paket låg kvar på plattan när cortegen satte sig i rörelse. Någon minut senare hörde jag Gambrinowitz förvridna röst genom en raspig magafon: "Polis! Ut ut bilarna!" Samtidigt tändes obscent många strålkastare så att området bakom mig flödade i ljus. Narkotikan däremot var snart på väg att försvinna åt andra hållet. Jag hörde ljudet av båtmotorer samtidigt som de sista paketen plockades upp av en av ynglingarna. Och sedan hörde jag den där blodisande rösten igen: "Donard, är du där?! Sade jag inte att din flicka hade högtflygande planer för kvällen. Vänd dina ögon upp till gud så får du se!" Sedan skrattade han så att alla kranarna sjöng sina klagovisor. Pinnen kunde inte ha funnit en bättre ljudkonstnär.

Jag sökte oroligt över natthimlen tills jag fastnade vid den utsträckta armen på kranen alldeles ovanför mig. Där såg jag hur en naken kropp med en snara runt huvudet kastades ut och föll ett par, tre meter innan repet sträcktes. Kroppen sprattlade i några sekunder innan den till sist stelnade med lemmarna utsträckta. Det var för mörkt för att kunna urskilja mycket mer än silhuetten, men snart kastade en strålkastare underifrån ljus över den stackars människan som dinglade i repet. Det var Marie. Rösten gav återigen till det där isande skrattet så att kranarna sjöng och kroppen begynte svaja. Sedan hörde jag ljudet av båtmotorer. Jag skyndade fram mot kajkanten och lyckades övermanna eftersläntraren med de sista paketen. Jag vred nacken av honom och lämnade honom och den sista narkotikan åt Gambrinowitz. Då fick han åtminstone något att utreda. En eftersläntrande båt skvalpade en bit under mig, och med vreden kokande inombords kastade jag mig ned mot den väntande föraren. Han förstod inte heller vad som hände innan nacken var av och livet hade lämnat honom. Jag slängde kroppen överbord och satte efter de andra båtarna som redan var på väg att försvinna i fjärran. Full gas, öppna spjäll. Två döda, men det bekom mig inte det minsta. Tids nog skulle samvetet hinna upp mig, men just nu var det vreden som regerade. Jag brydde mig inte om vart vi var på väg, jag brydde mig inte om jag skulle leva eller dö. Jag kände liksom dvärgen att mitt liv var förverkat. Allt som återstod var skulden och hämnden. Ännu en kvinna som jag hade träffat alldeles för sent hade just lämnat mig. Vad fanns det då för anledning att leva? Jo, tänkte jag, det fanns ett sista skäl. Jag måste leva ännu en stund. Jag måste leva för att döda.